hindsight

Inte är det bara urverken som ska korrigeras nu när det är sommartid, nä, det är dags att skruva upp sommarnivån på iPoden likaså. Bort med monotoni och ambient (men Brian Eno får stanna, som vanligt), och in med Jakob Hellman, The Byrds och The Mars Volta (min lilla guilty pleasure).
     Just vad det gäller Jakob Hellman, så vill jag passa på att rekommendera dennes låt "Vintern dör", vars titel minst sagt är kongenial med årstiden. Länge har jag väntat på att lyssna på denna pärla till vårvind, vars svala 80-talsproduktion inte kunde smickra den mer. Den har de flesta åttiotalselementen: plastpiano, en ansenlig diskant, samt harmoniserade, lätt distade, gitarrslingor som flyger in i tonikan likt fredsduvor. Finns det något bättre? Hellman sjunger oklanderligt sin starkaste melodi, med ord som känns befriande raka och trivsamma. "För solen lyser utanför och skuggor målar mönster och vintern dör" - inte bara är han orädd inför triviala ord, utan härligt vardagligt och opretentiöst, nästan barnsligt, sjunger han "och" onödigt många gånger (polysyndes!), vilket bara får mig att än mer vilja omfamna den här musiken, som romantiserar det vardagliga livet på ett fantastiskt vis.
     Jakob Hellman målar en träsked så att vi mänskor anar Gud, han möter livets makter vapenlös. Precis som man ska göra när det ljusnar.

Etiketter: Jakob Hellman, Mars Volta, The Byrds

Världens bästa band släpper sin nya skiva Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk denna onsdag. Vi är många som trånar efter ännu ett litet sublimt pappersalbum att älska och spela sönder, och som bot på vår längtan kan vi så länge njuta av den här fina videon till den underbara låten "Tinnitus i hjärtat", en låt som jag finner vara oväntat bra. Jag hörde den redan i somras på Roskildefestivalen, men som vanligt vid livespelningar hamnar texten lite i skymundan, och då tyckte jag inte att låten var sådär fantastisk - men nu! Thomas Öberg fortsätter i samma jordnära, men ändå storslagna, anda som för 8 år sen, med briljanta textrader såsom "mina problem/har skaffat sig egna drömmar" eller "det finns innebörd/men den är orörd/och den drabbar oss mest/med sin försening". Lägg därtill Conny Nimmersjös och Johnny Essings skräniga, perfekt avvägda, gitarrspel och Jonas Jonassons bisarra mustasch, jag menar mjuka kraftwerksyntar, och bob hund är tillbaka i vad jag hoppas och tror är en veritabel tour de force. Jag tror förresten inte att jag någonsin har sett en tuffare basist än Mats Hellquist.
Jag kan samtidigt tipsa om en fullständigt obegriplig men smått charmerande bob hund-film som någon vänlig själ har laddat upp på youtube. Första delen finns att se här. Det sista, sjunde, klippet består till större delen av en förvirrande tolkning av "Reinkarnerad exakt som förut" av mystikerna Philemon Arthur & the Dung. Lyssna, om du vågar.

Etiketter: bob hund

I år fyller skivbolaget Warp 20!
     Warp är, för de oinvigda, ett skivbolag med fokus på elektronisk musik och har släppt många av mina absoluta favoritskivor, då de och deras artister aldrig tycks kompromissa med att varje nytt släpp ska vara intressant och nyskapande. Warp är, eller har varit, hem till storheter som Aphex Twin, Boards Of Canada, Battles och många andra artister som dyrkas av oss här på hindsight. Warp snålar inte med firandet utan ställer till med fester över hela världen och nya släpp med tidigare okänt material från många av sina artister. Kanske mest intressant är dock en samlingsskiva hälften av vars innehåll röstas fram här. Även om det tycks bli en ganska förutsägbar samling är röstsystemet ett kul initiativ.
     Själva hyllar vi Warp genom att lyssna på ett av skivbolagen och IDM-rörelsens största anthems som även ligger högt på listan inför samlingsalbumet. Grattis Warp!

Etiketter: Aphex Twin, Battles, Boards Of Canada, Luke Vibert

John

När man lyssnar på Origin of Symmetry blir snabbt tydligt att Muse har ambitioner. De skapar en tämligen originell stil genom att kombinera Rage Against The Machines tunga riff, dramatiken hos Queen, en gnutta Radiohead-ångest och en nypa funk, samtidigt som de inte är rädda för att utveckla längre låtar och blanda in elektroniska element. De elektroniska delarna är dock, undantaget på "New Born" och "Bliss", ofta klumpigt utförda med daterade och fånigt fisiga syntljud. Ambitionerna blir som tydligast på mångfacetterade "Citizen Erased" och lågmälda "Screenager", där stämningsfullt manipulerade bongotrummor och akustisk gitarr väver ett steampunkigt Haiti med båtgung. Synd bara att de inte kan hålla klåfingrarna från synten genom hela låten. Trots ambitionerna är albumets största förtjänst är dock de lite mer konservativa delarna, nämligen de tunga riff som återfinns på många av låtarna. I "New Born" bryts en suggestiv ouvertyr av mot ett luftgitarrsmaterialiserande riff och liknande följer i "Bliss" och i slutet på "Micro Cuts". "Hyper Music" väger tyngst då köttiga gitarrhugg kombineras med ett besinningslöst basriff och till låtens fördel saknas de ovan nämnda elektroniska elementen. Efterföljande "Plug In Baby" utgör en skarp kontrast mot "Hyper Music" då den efter en lovande inledning plötsligt förvandlas till menlös radiorock.
     Muse har en tendens att överdriva, en tendens som albumet blir lidande av. De vräker på med både sylt och choklad, en fettstinn men sällan lyckad kombination. "Space Dementia" är överdrivet teatralisk till både början och slut, och "Micro Cuts" samt "Megalomaina" fullkomligt vräker på med bombastiskt dunder av fel sort. Det är körer och rymdraketer och fan och hans moster. Som lök på laxen har vi sångaren Matt Bellamys röst som, trots att den ofta passar musiken ypperligt, går lite överstyr då och då. Slutet på i övrigt medelmåttiga "Darkshines" är det värsta exemplet; Bellamy vrålar, grinar och spelar över som en annan Jim Carrey. Å andra sidan är det skönt att Muse tycks ha självdistans. Musikalnummer är ju ofta bombastiska redan från början, men när Muse sätter tänderna i "Feeling Good" omdefinierar de begreppet. Det är kul, och passar framförallt låten bra, den känns mer lämpad för den sortens behandling än andra låtar på skivan, förmodligen på grund av dess lekfullhet.
     När jag så sätter mig för att skriva låtlistan kommer jag fram till varför jag håller "Screenager" så högt jämfört med de andra låtarna: Den är oförarglig och lågmäld i kontrast till resten av skivan. Det största orsaken till att Origin Of Symmetry - trots flera riktigt bra låtar - inte uppnår högre betyg är det genomgående överdrivna och svulstiga som är genomgående för albumet. Jag finner det ofta provocerande, jag kan riktigt föreställa mig genom musiken hur malliga Muse måste vara som personer. Det är kanske just denna attityd som får folk att gilla dem så mycket som vissa gör, men för mig sänker det en potentiellt bra skiva.
6/10

Simon

Muse debutalbum Showbiz fick kraftig kritik då det utkom, gruppen anklagades för att vara sades vara "Radiohead numero 2", i alla tidiga intervjuer jag har sett med Muse var en av standard frågorna: "Hur känns det att liknas vid Radiohead?" varpå svaret nästan genast löd "vi bryr oss inte". Det måhända att denna stämpel till viss del var berättigad, men med Origin of Symmetry raderas den mer eller mindre. Här märks dock mycket tydligare Muse, och framförallt, Matthew Bellamy's Rage Against the Machine influenser. Flertalet låtar såsom "New Born", "Micro Cuts" och "Hyper Music" innehåller de tunga gitarr riff som man bara måste "huvudbanga" till. Något som jag verkligen gillar med Muse är att alla medlemmarna står ut, förvisso är Bellamy den mest centrala figuren, men Chris Wolstenholme och Dominic Howard kommer aldrig i skymundan, alla medlemmarna fyller alltså en funktion som märks.
      Generellt sett är Origin of Symmetry väldigt bombastisk, men det är något som jag charmas jag av. Det finns många exempel på band som sträcker sig efter en för stor bit kaka, vilket även är fallet med Muse. Saken är dock den att de på nästan varje låt klarar detta. "Space Dementia" ger mig rysningar längs med ryggraden och jag försvinner ut i rymden för en stund, och jag kan inte sluta fascineras av Bellamys styrka när han träffar de höga noterna i "Micro Cuts". "Citizen Erased" är en alldeles lagom blandning mellan att ge mig ont i nacken, och vilja ta upp min tändare och svaja den i luften. Skivan avviker dock från detta bombastiska spår något med låtarna "Feeling Good" och "Screenager", vilket är välkomnat. Även om jag varit positiv så är skivan inte perfekt; låtarna "Plug in Baby", "Darkshines" och "Megalomania" bidrar till ett smärre poängavdrag. Även om jag till en början älskade "Plug in Baby" så är denna låten för centrerad runt ett "huvudriff" som i sig är bra, men de andra bitarna står inte ut tillräckligt mycket och refrängen känns tillslut tjatig. I "Megalomania" sträcker sig Muse efter en för stor kakbit, och det är tråkigt att de valt att avsluta skivan med detta spår. Skivan landar tillslut på en väldigt stark 8:a.
8/10

Max

Jag tror att Origin of Symmetry är en platta jag hade tyckt om, ifall jag hade haft lägre krav på originalitet angående rockmusik. Muse är definitivt kompetenta, det är inte där musiken brister, utan det är snarare det alltför grandiosa anslaget i musiken, och den plastiga ångesten som tar sig i uttryck i form av slabbiga textrader såsom "You make me sick/Because I adore you so". Skivans sista titel, "Megalomania", sammanfattar allt som är dåligt med den - Matthew Bellamy har till och med brytt sig om att ytterst klichéartat nyttja en kyrkorgel för att lägga på extra grädde på denna makabert svulstiga ljudtårta. Det finns flera spår som lider av ett helt oacceptabelt episkt anslag, däribland återfinns "Micro Cuts" där lyssnaren tvingas lyssna på ett generande wailande i tre minuter. Upplevelsen kan liknas vid att höra en smurfhit-version av Radioheads "Reckoner" framföras av Linkin Park.
     Skivan inkluderar ett par genreflörtar, där "Citizen Erased" är ett exempel på ett mer metalorienterat idiom. Men tyvärr, än en gång är Muse för skitnödiga. Riffet är på tok för uppenbart framfört; finess och subtilitet tycks inte vara vad Bellamy och de andra herrarna eftersträvar. "Screenager" är ett okej avbrott från de hetsiga riffen, men är lite kväljande i sitt navelskådande. Det luktar svett och hormoner, men det här är ju trots allt en av bandets tidigare skivor, så det kanske går att ursäkta. Spanska skalor lyfter på vingarna och flyger in i "Dark Shines", men används tyvärr på ett rätt förutsägbart vis, och det är oycksaligt att den är placerad efter "Screenager" som också innehåller spår av dessa; variationen går förlorad och blir tröttsam istället. En av mina favoriter på skivan är faktiskt en av de låtar som inte kan klassificeras som typisk för Muse: "Feeling Good" är en musikalcover som faktiskt är ett vinnande koncept med den något mer avskalade instrumentationen och avsaknaden av fånigt wailande. Måhända är bluesharmoniken lite malplacerad bland den övriga sci-fi-rocken, men det är en sammanhållen låt med ett ös som man tillåter sig att gilla, i kontrast till nämnda "Citizen Erased".
     Bandets specialitet är dock frenetiska gitarr- och basriff parade med kompetent drivna rockkomp, toppade med Radiohead-klingande melodier som härrör från Matthew Bellamys extremt tänjbara stämband, och det lyckas bra i ett par fall: "Hyper Music" har definitivt skivans schysstaste basgång och ett genuint ös, och "New Born" har ett riktigt eggande punkdriv i virveltrumman. Tyvärr faller den RHCP-klingande "Bliss" platt efter ett par lyssningar, inte minst på grund av de riktigt snuskigt sliskiga syntarna, och "Plug In Baby" hade varit riktigt bra om det inte hade varit för den trista fm-refrängen.
     Muse tar en klar riktning på den här skivan, men är inte tillräckligt ambitiösa i att förfina sin egen stil, vilket gör att en del spår känns halvhjärtade och mallade. Sliskigt och artificiellt. Gillas ej.
4/10


Låtlistor

John

1. Hyper Music
2. Bliss
3. Screenager
4. New Born
5. Citizen Erased
6. Micro Cuts
7. Feeling Good
8. Space Dementia
9. Megalomania
10. Plug In Baby
11. Darkshines

Simon

1. New Born
2. Bliss
3. Space Dementia
4. Hyper Music
5. Citizen Erased
6. Micro Cuts
7. Screenager
8. Plug in Baby
9. Feeling Good
10. Darkshines
11. Megalomania

Max

1. Hyper Music
2. Feeling Good
3. New Born
4. Bliss
5. Plug In Baby
6. Dark Shines
7. Screenager
8. Citizen Erased
9. Space Demetia
10. Megalomania
11. Micro Cuts

Etiketter: Muse, Recension

upplagd av John  # 12:36 0 kommentarer

Inom en åtminstone överskådlig framtid hoppas jag kunna skriva en nybörjarguide till den japanska musikskaparen Susumu Yokota här på bloggen, då han är tacksam att utforska till fullo eftersom han verkar i flertalet genrer; jag tror det är en resa värd besväret. Det tycks mig som om han blandar högt och lågt, djupt och ytligt, på ett tämligen charmerande vis. Videon här ovan är inte någon officiell dito, men passar bra till stycket. "Kaiten Mokuba" är det inledande spåret på samlingsvolymen Image, på vilken han har samlat ett antal låtar från början av sin karriär, men också ett par från slutet på nittiotalet. Image hör till den 'svårare' halvan av Yokotas diskografi, då spåren inte riktigt kan kallas låtar, de låter snarare som kreativa infall eller olyckshändelser med oväntat bra resultat. Som en halvhjärtad inledning på den guide jag nu har utlovat kan jag nog rekommendera den här skivan som en startpunkt, eftersom den är så extremt personlig - den känns ibland som en musikmässig dagbok - och ger ett intressant perspektiv på hans övriga produktion. "Kaiten Mokuba" inger mig en känsla snarlik till den jag upplever när jag hör slutet på Tom Waits låt "Anywhere I Lay My Head" - en stolthet över livets patetik, en känsla av gemenskap och ett slags lugn sprider sig i sinnet. Inspelningsåret 1983 får låten också att kännas än mer förebådande, eller profetisk. Att ljudkvaliteten och leksaksljudet på tramporgeln får det hela att låta inspelat i ett totalmiserabelt litet pojkrum gör inte det hela mindre hjärtskärande. Sublimt.

Etiketter: Susumu Yokota

Under 1996 tog allas vår techno-nestor Richie Hawtin paus från arbetet under sina andra alias och påbörjade under namnet Concept 1 ett av hans mest minimalistiska projekt. Han släppte under detta år tolv stycken tolvtumsvinyler, en för varje månad. De var strikt limiterade, något som gjorde att även de mest fanatiska fansen fick väldigt svårt att skaffa en komplett samling. Två år senare släpptes dock 96:CD, som samlade femton av låtarna från Concept 1-projektet i CD-format; en samling som är utsökt lämpad för studier. Minimalismen är extrem, även för vana Plastikman-lyssnare: Ett par trummor kan ibland vara det ända som utgör en låt på över tio minuter där mönstret bara förändras betonings- eller effektmässigt och de många kortare mellanspels-spåren utgörs enbart av gåtfulla små ljud, ofta knappt hörbara.
     Med denna starka återhållsamhet i åtanke är musiken påfallande stämningsfull och atmosfärisk. Det ligger något förutom det maskinella något hypnotiskt över repetiviteten och det finns en illvillighet som gör musiken härligt ödslig och ogästvänlig, trots att Hawtin är betydligt mer subtil i det avseendet än exempelvis kollegorna Aphex Twin och Venetian Snares. Allt är inte fantastiskt, men monotonin och kontinuiteten gör ändå 96:CD till en passande ljudmatta för studiesyften, särskilt då för matematik och naturvetenskapliga ämnen med tanke på de reduktionistiska och mekaniska dragen.

Etiketter: Richie Hawtin, Studiemusik

Anna Järvinen, aktuell med sitt andra album Man Var Bland Molnen, framför i detta klipp fantastiska "Boulevarden". Shocktillståndsvarning utfärdas. Jag tar mig för pannan och frågar mig hur i hela friden tråkmånsarna Ternheim och Norlin kan få så mycket mer uppmärksamhet.

Etiketter: Anna Järvinen