hindsight

John

Jag knäpper knapparna på min vita uniform, tar på mig min vita hjälm och hänger på mig virveltrumman. Jag börjar marschera framåt, framför den armé jag representerar, en armé jag varken sett eller hört, en armé jag intuitivt vet finns bakom mig. Jag känner deras kraft leda mig framåt, trummandes virvel efter virvel. Jag vet att min död är nära förestående liksom döden för den här jag företräder, jag vet att allt jag älskar och tror på kommer förintas snart, snart. Men detta inger mig ingen rädsla, jag är fast besluten att gå i strid en sista gång. Bebyggelsen omkring mig blir allt glesare och den kalla motvinden allt starkare, jag slår mina virvlar allt hårdare. Till slut ser jag bara en ändlös, sargad motorväg framför mig. Min hjälm blåser av i den allt starkare vinden. Min uniform blir trasor. Samtidigt blir horisonten ljusare och ljusare, en osynlig sol bländar mig, jag förgås, jag släpar mina ben två sista steg framåt innan allt blir vitt och sömnen tar över.
     Detta upplever jag de första sex minuterna av ...Skinny Fists. Fjorton minuter därefter ligger jag upphängd på taggtråd. Jag ser ingenting och hör bara hur orderna ropas ut över mitt huvud.
     Detta är bara två av alla de upplevelser jag får lyssnandes på Skinny Fists, en dubbel-skiva med totalt fyra spår, samtliga instrumentala bortsett från ett antal konstmusik-liknande inspelningar. Det låter förmodligen fantastiskt pertentiöst, och det är det kanske också, men de extremt starka känslor som bor i detta album är lika lätta att känna igen som de är svåra att sätta ord på. Musiken bär på en postapokalyptisk stämning och en stor sorg över världen och människan, en stämning som ligger som ett tätt men subtilt hölje över hela albumet. Starka partier varieras med svaga, och gemensamt för de starkare är en känsla av blåst, gitarrerna och stråkarna bildar så starka ljud att man känner sig som vore man mitt i orkanens öga. De svagare ger i gengäld tid för återhämtning och eftertanke, särskilt efter att ha viftat med armarna likt en epileptisk dirigient under ett av de instrumentala klimax som nås med jämna mellanrum. Transportsträckorna emellan dessa känns dock aldrig som dödtid, utan snarare som tematiska episoder som berikar och utökar det svårdefinierade budskapet då lyssnaren får mer konkreta saker att relatera till.
     Det är tydligt att Godspeed You Black Emperor! har starka åsikter, men vilka är mindre tydligt. På konvolutet finns teckningar som tycks ha med kapitalism att göra, men texten blir aldrig mer tydlig än "what does anyone want but to feel a little more free?" Dessa namnlösa åsikter representeras i musiken av ett antal ljudkollage-liknande partier som inkluderar bland annat en samling lekande och sjungande franska barn, ett utrop på en bensinstation och en gubbe som pratar om sin barndom på Coney Island. Min personliga favorit bland dessa är "Chart #3" där en gråtmild man predikar om hur det känns att möta Gud.

...and when you penetrate to the most high god you will believe you are mad, you will believe you've gone insane [...]Because when you see the face of god, you will die,and there will be nothing left of you except the god-man, the god-woman, the heavenly man, the heavenly woman, the heavenly child...

Dessa passager är väldigt öppna för tolkning, och det är kanske än av albumets främsta styrkor, att man som lyssnare är fri att tolka hur man vill då det inte finns någon sång som uttrycker åsikter eller leder en i olika riktningar.
     Det finns partier som jag inte tycker tillför något, eller partier jag tycker är för utdragna, men som helhet är detta album en storartad musikalisk upplevelse. I vissa kyrkor har jag erfarit att man gärna lyfter sina händer för att prisa Gud. Det har jag inte gjort på länge, men vid fjärde spårets fullständigt hjärtskärande slut kapitulerar jag.
9/10

Simon

Jag hade aldrig hört talas om Godspeed! You Black Emperor innan de, genom denna recension, blev presenterade för mig(med detta sagt så hade jag aldrig heller hört talas om Cassie men då kändes det ändå som jag visste vad som komma skulle). Jag visste alltså inte riktigt vad det var som väntade mig när jag tryckte på play och började lyssna på (one) - det vill säga CD1 från Lift Yr. Skinny Fists to Heaven!.
     Att säga att denna skiva inte, till en början, är svårlyssnad skulle vara att ljuga. Dessa fyra spår, fördelade på (one) och (two), är i genomsnitt tjugo minuter långa vardera med flertalet intervaller som av gemene man skulle tolkas som rent oljud. Det var konstiga monologer av okända människor och ljud av till exempel "tuffande" lokomotiv blandat med en känsla av förtvivlan och hopplöshet. Efter de första ordentliga genomlyssningarna kändes det som att jag stupat i Pamplona och hundratals tjurar hade sprungit över min kropp. Min hjärna hade förvandlats till deg och jag förstod inte riktigt vad det var som hade hänt. När jag trots allt bestämde mig för att ändå lyssna en gång till, började jag förstå hur bra detta var.
     Lift Yr. Skinny Fists ären ljudbild som illustrerar apokalypsen, våran undergång. Skivan öppnar med "Sleep", det bästa spåret på hela plattan där man till att börja med hör en intervju med en gammal man som pratar om hur Coney Island, en ö i den södra delen av Brooklyn - New York, har förändrats; "They don't sleep on the beaches anymore". Man har en föraning att någonting kommer att hända, precis som en van sjöman känner att en storm är på väg. Det som gör Lift Yr. Skinny Fists så interessant är att man inte vet när stormen ska drabba en. Genom alla låtarnas symfoniska struktur tas man på en resa med flertalet bombnedslag och just precis när man tror att det är över, träffas man igen.
     Jag kan nästan inte beskriva hur starkt jag upplever "Sleep", "Antennas to Heaven" och "Static" när jag lyssnar på dem. Det är fruktansvärt svulstig men ack vilken känsla den har i sig. Dessvärre tycker jag att "Storm" drar ner skivan något. Missförstå mig inte, det är en bombastisk låt men för mig överänstämmer den inte med den generella känslan jag får av de andra tre spåren. "Static" räddar dock (two) genom sin oerhörda uppladdning som slutligen mynnar ut i katastrof och sedan en känsla av tomhet med just det som jag i början uppfattade som oljud. Man måste ge denna skivan en chans, när man väl gör det förstår man hur jävla bra det här egentligen är.
9/10

Max

Profetiskt nog släpptes Lift Your Skinny Fists Like Antennas To Heaven i vårt millennies första år, som ett preludium till allt som skett under denna tid. Och visst, Godspeed You! Black Emperor visste vilket grundtema de skulle slå an; dom förstod på vilka sätt katastrof och undergångsrädsla skulle prägla vårt årtionde, hur temana skulle komma att varieras. Dom förstod hur vår andlighet skulle rinna ner i kloakerna och aldrig mer återvända som annat än poltergeister med uppdrag att straffa oss för vår världsomfattande apati. GY!BE vädjar till oss som människor: vi måste konkurrera med vår civilisation och inte med varandra, vi måste erkänna våra själar och blåsa liv i dem, för att delta i den allomfattande kommunikationen, där vi och våra kroppar utgör noderna i detta nät; våra trotsets nävar är våra antenner. Den sorgmodiga optimismen får störst utlopp i upptakten till skivan, "Storm", där man kan anta att stormen som åsyftas är just vårt motstånd mot förytligandet och förfulningen. Det här dubbelalbumet är diametralt motsatt till den kommersiella popmusiken: fyra mastodontliknande musikstycken på runt tjugo minuter var, uppdelade på två cd-skivor är ingen easy listening.
     På Lift Your Skinny Fists... lyckas GY!BE briljant placera lyssnaren i sitt sammanhang med hjälp av flertalet samplingar från omvärlden, hämtade från flygplatser, radiostationer etc., vilka ofta frekventerar de dryga 90 minuter musik som skivan består av. De tjänar till att skapa en politiskt, alternativt generellt utåtblickande, reflekterande plattform för musiken, samtidigt som de är outsägligt poetiskt använda; rörelsen "Chart #3" som utgörs av en radiopredikan är ett utmärkt exempel på detta, där pastorns religiösa extas och lidelse både är rörande och skrämmande, eftersom man förstår att han här utgör toppen på det isberg som är den bisarra amerikanska frikyrkliga rörelsen, vilken uppenbart är föremål för den samtidskritik som är närvarande i musiken. Om jag minns rätt är GY!BE uttalade anarkister, och även om man inte föredrar en sådan ideologi, är det fortfarande en vital del i musikens stämning, den ger på något vis riktning åt svärtan.
     På tal om religion, så måste jag också nämna att det här är religiös musik. Det överdåd och det episka anslag som genomsyrar deras kännetecknande musikaliska kliman lyfter musiken till en metafysisk nivå, särskilt då ordet "heaven" är närvarande i albumets titel. Och kanske är det inte så mycket dyrkan eller uppfinnandet av en ny himmel som det rör sig om, det rör sig snarare om att avprivatisera den gamla. Det kanske är härifrån de militaristiska inslagen i musiken kommer ifrån, det är som att bandet försöker mobilisera, eller kanske snarare organisera, oss till att kämpa mot andlighetens byråkrater och politruker och återerövra vad som rättmätigen tillhör alla: själsligheten.
     Men inte är det bara religion det handlar om. Nej, här finns också en enorm saknad efter det genuina, efter en trygghet att luta sitt arma huvud på. Det främsta exemplet är början på tredje stycket, "Sleep" där en gammal man talar om det gamla Coney Island, hur idyllens gyllene sken är som bortblåst. Saknaden, sorgen och frustrationen är även starkt närvarande i klimaxet för andra stycket "Static" där ett pumpande arpeggiokomp med stråkar och elbas paras med en ångestvrålande gitarr som låter skrämmande mänsklig; det är som om ackompanjemanget är en blåsbälg som gör allt för att elda på ångestbranden. En annan intressant kontrast dyker upp i det avslutande stycket "Antennas To Heaven" där fransktalande barns sång och lek följs av ett ambientparti, vilket i sin tur abrupt blir ett exploderande och bombastiskt omvälvande musikaliskt rus, som dessutom besitter en större harmonisk dynamik och variation än resten av skivan. För mig är denna följd av rörelser genialisk: barnens naivitet följs av en varsamt melankolisk stämning som närmar sig nostalgi, vilken ersätts av en aggressivitet utan dess like, som en kanalisering av längtan tillbaka till lekens drömvärldar; en frustration över att vara så plågsamt inordnad i vår grymma verklighet. Det är nog just dynamiken som gör den här musiken så otroligt mäktig, GY!BE är mästare på att rida på sina egna vågor, vilket mer än bevisas i den aggressiva utveckling som "Static" följer.
     Det här är ett album späckat med emotioner och idéer. Tolkningsdjupet är oändligt, men hur du än bestämmer dig för att utforska det, kvarstår den oslagbara stämning som frammanas av musiken och samplingarna, och den är det viktigaste. Instrumentationen är - vågar jag säga stilbildande? - då blandningen av elgitarrer, elbas, trumset, blåssektion, stråkar och klockspel nu kan klassas som en av hörnstenarna i nordamerikansk/kanadensisk postrock- och indieestetik. De främsta arvtagarna kan nog med lätthet sägas vara Arcade Fire.
     Lift Yr Skinny Fists... är ett konstverk som både bygger illusioner och krossar dem, det sätter in dig både i en fantasivärld (ungefär som Johns fantastiska krigsbild här ovan) och i verkligheten. Här finns smärta, vrede och sorg, men också det innerliga ljuset, ett hopp som vägrar dö. Må så vara att det är överlastat och bombastiskt, men det är blott missklädande ord för en genuin oro, innerlighet och ilska.
9/10


Låtlistor

John

1. Antennas To Heaven
2. Storm
3. Sleep
4. Static

Simon

1. Sleep
2. Antennas To Heaven
3. Static
4. Storm

Max

1. Storm
2. Antennas To Heaven
3. Static
4. Sleep

Etiketter: Godspeed You Black Emperor, Recension

Se här.

Visst har de värsta vågorna från konstfackdiskussionen ebbat ut, men den här bloggen heter trots allt hindsight, så härmed plockar jag åter upp den goda smakens fana. Och musik är konst. Så jag kan alltså rättmätigen skriva något om Konstfack, även om det här kanske primärt är en musikblogg.

Uppenbart i den här situationen är att vi kommit till en punkt då vi diskuterar konstens värde. Konsten är för mig, liksom människan, ovärderlig. Tyvärr är den senare högre prioriterad, så därför vill jag börja med att säga att jag inte stöder studenten som simulerade suicidal eftersom hon tog en plats i ett system som någon annan kunde ha behövt åtskilligt mycket mer. Sverige är trots allt ett land med en spektakulär självmordsfrekvens. Däremot stöder jag till fullo NUG och hans vandalisering av spårvagnen och tycker absolut inte att dessa två provokationer kan ordnas under en och samma kategori.

Det hela är en fråga om perspektiv - jag skulle från min personliga ståndpunkt kunna ifrågasätta varför SVT ska sända Melodifestivalen och producera dokusåpor eftersom det också får mig att kippa efter andan då (personlig åsikt) det är värdelös djävla skitkultur som går att substituera väldigt enkelt (/personlig åsikt), och som vi dessutom upplever varje dag ändå på andra kanaler. Ja visst, public service ska stå för ett brett och representativt utbud, men den principen är föråldrad; vi har mycket fler privata TV-kanaler i dag än förut och det bästa public service i så fall kan göra för att bidra till ett bredare utbud är att sända s k "kvalitets-tv". Dessutom står det i SVTs direktiv att den television som ska sändas ska kännetecknas av relevans. Jag har svårt att etikettera Melodifestivalen som "relevant" eftersom det är kultur vi ändå står ut med varje dag, särskilt eftersom Idol och dylika kulturella tumörer är så stora idag.

På grund av detta förstår jag inte hur vi inte kan tillåta oss att tillåta en konstelev att förstöra något för en kostnad av 100 000 när det läggs så pass mycket pengar på Melodifestivalen, som är ett uttryck för en smak som ändå redan produceras i lösvikt av andra aktörer. Det tycks i allmänhetens sinne vara statens uppgift att blott stödja blaskig, förutsägbar, underhållning och inte stödja något som skulle kunna vara originellt och nydanande (om det inte är gratis). Allmänhetens klichéer om att "konsten är ovärderlig" exploderar som en kyckling skjuten med hagelgevär när det tydligen finns ett utsatt ekonomiskt pris per konstverk. Konstverken ska vara ekonomiskt effektiva, mätta utefter hur många självförhärligande och självberättigande endorfiner som utlöses per krona och sekund.

Det är skrämmande hur långt människor kan gå för att praktisera censur och agera utefter oförstående och ekonomi. Var finns sympatin och intresset för konsten som ett medel att beröra och utvidga vår påvra, mänskliga, referensram? På vilket sätt berörs NÅGON av att en spårvagn går sönder (lite) till förmån för något så mycket större: konst? Tydligen är det ofantligt mycket värre när en konstelev gör det en när någon annan graffare eller vandal gör det. För konst är farligt och riskerar att rasera den sinnesslöa slaskstruktur som råder.

!!!

Etiketter: Polemik

Königsforst av tyske ambientnestorn Wolfgang Voigt, under aliaset GAS, är ljudet av den dånande Historien, den grå virvlande verklighet som skett och ständigt sker. Att lyssna (och tänka) till den här musiken är att låta sitt sinne sitta i det svarta järngrå lokomotiv som går tvärs genom dåtiden; man stannar ibland vid vissa huvudstationer, ibland heter dom "Industrialisering", ibland "Folkmord". Skivans obevekliga 4/4-bastrumma tuggar på genom skivan ungefär som lokets drivaxlar får hela tåget att skaka. Rälsen är inte försedd med slipers i trä - nä, det är snarare åren och månaderna som hackar upp linjen.

...och när du inte sitter på ett tåg är du ombord på en atlantångare som sporadiskt tutar i sin molande mistlur: det är epik på hög nivå. Estetiken påminner om gulnade fotografier och stora slagskepp. Ändå är det en harmonisk, dämpad stämning som råder: precis som du och ditt sinne betraktar historien och vänder och vrider på händelseförlopp har Voigt dränkt all musiken i en isolerad tankevärld där suddiga sinnebilder avlöser varandra, dån efter dån. Och inte är det en tillfällighet att vissa syntar är försedda med distorsion, vilket som bekant på engelska betyder förvrängning, för vad är historia, om inte just det?

Etiketter: GAS, Studiemusik

Interstate är i alla avseenden ett tvättäkta biologi-album. När man utvidgar sin kunskap på måttligt intressanta områden som celldelning eller matsmältningssystemet är det skönt att ha Monolake i lurarna, och särskilt Interstate, då den genom sin organiska ljudbild skapar en atmosfär som förvandlar vilken trist enzym som helst till ett intressant och oumbärligt verktyg i en fungerande människokropp. Tänk vad musik kan göra! Man har redan från början svårt att lyssna på "Gecko" eller "Amazon" utan att se diverse kolonier av konstiga djur framför sig, och hela skivan fortsätter genom en djungel som känns av både utvärtes och invärtes, något som får plattan att passa som hand i handske med alla sorters biologi. Att sedan ta in avslutande "Terminal" efter en hård session med cellmembranets uppbyggnad är inget annat än ren njutning. Skivan fungerar även bra till matematik.

Etiketter: Monolake, Studiemusik

Där fick ni, hipsterdjävlar.

Etiketter: Fleet Foxes, Lika som bär, Renaissance

Etiketter: Kate Bush, Lika som bär, Plastikman

Kanske är det bara jag som har det oförtjänt bra att jag inte inser vilket slöseri med tid William Basinskis musik utgör, eller så har jag faktiskt kommit till en insikt som är värd att dela med sig av. Men det är underbart att låta alla nyheter, alla skräniga företeelser bara blåsa förbi öronen och lyssna på något så innerligt substanslöst som watermusic I & II av William Basinski. Och visst skulle man nu kunna döma mig till outtömlig skitnödighet som faktiskt både lyssnar OCH publicerar ett inlägg om sådan musik, men jag kan inte låta bli att tycka att de är mästerverk. Det är en högst subjektiv uppfattning och jag ämnar inte följa eller konstruera några hierarkier, därför att det är just vad watermusic INTE handlar om; ty det är så, att två timmar outtröttligt synthdrönande, tonsatta ljusstrålar och ljusreflektioner har en oansenlig, men ovärderlig effekt. Tillvaron vänds inte upp och ner, den snarare smälter, befriande nog. Har ni någonsin hållit i en isbit och smält den under varmt vatten? Ungefär så känns det, fast utsträckt över två timmar (om du nu väljer att ta dig igenom båda, det är inget måste direkt...) Det är inte eskapism, snarare... tja, en positivt laddad likgiltighet? "...vinnarnas och förlorarnas röster flyter ihop." - Genau so!

Så egocentrisk och navelskådande musik borde, egentligen, inte få finnas, men det är balsam för själen att gå runt i visshet om att ord och handlingar inte är mer än ringar på vattnet som snart ebbar ut, och att istället för att delta i larmet, mentalt ligga och flyta på den livboj som Basinski kastat ut i vattnet. Få har gjort så humanistiska konstverk.

Därför! Ett, tu tre, på det fjärde ska det ske..!

Etiketter: William Basinski

Med matteboken uppslagen nynnade jag förstrött på "Alexander kyckling"-låten då jag plötsligt kom ihåg det skändade orginalet: Daft Punks "Digital Love", en låt som förmodligen ligger alla som hört den varmt om hjärtat och en av de låtar som introducerade mig till elektronisk musik överhuvudtaget. När jag gick i sexan förknippade jag elektronisk musik med själlöst fusk och de house- och trance-anthems som medföljde på diverse Absolute Music- och NOW-samlingar talade knappast emot min uppfattning. Ändlös repetition och fåniga one-liners till texter. På en av dessa samlingar låg Digital Love.
     Det var något väligt annorlunda med just den; den hade en text som var lätt att relatera till, en organisk ljudbild och en nostaligisk känsla som överträffade det mesta. Gitarrsolot, som i sin kraft bara kan liknas till slutet på Stjärnornas Krig då dödsstjärnan exploderar, hjälpte säkert en unge som snöat in på heavy metal på traven. Det tog tid att medge för mig själv att jag gillade den, men snart började jag tycka om även "One More Time" och "Harder, Better, Faster, Stronger" och lånade därefter Discovery på Nässjö Stadsbibliotek. Efter det var barriären krossad och vägen låg öppen för möten med all möjlig elektronisk musik.
     Då tyckte jag inte att det var en fantastisk platta och det gör jag inte nu heller, men den har helt klart växt sen dess. Den har ett antal låtar som är som är helt otroliga, och bland dem är "Digital Love" främst. Satan, vad jag älskar den låten. Ackorden, melodierna. Och aldrig har väl en vocoder används på ett så kärleksfullt sätt, varken förr eller efter. Jag tycker mig se svallvågorna av det än idag, inte minst hos en viss dvärgrappare.
     Jag har aldrig stått på ett dansgolv där alla är olyckligt förälskade och där ett unisont "why don't you plaaay the gaaaaaame!!!" stiger som vargens ylanden mot fullmånen, men det ämnar jag göra innan rör mig vidare mot klubblivet bakom pärleporten. Tills dess får mitt sovrumsgolv duga.

Etiketter: Daft Punk

Det har mellan mig, John och Max diskuterats om vi kanske skulle ta oss till Roskilde 2009. Därför känner jag det högst relevant att kommentera blandningen av de band som hittills är bokade:

Slipknot (US) - En blandning av ja och nej. Det är hårt och de har sannerligen kläckt fram några riktigt bra låtar. Även om jag personligen inte lyssnat igenom hela nya skivan som släpptes under hösten 2008, så märker jag att bandet mer och mer börjar likna Stone Sour (det vill säga sångaren Corey Taylors andra band). Jag gillar att höra hur ett band utvecklas från skiva till skiva men i mina ögon är denna utveckling inte positiv. Slipknot är dock kända för att kunna ställa till med riktigt maffiga liveframträdanden och ni vet ju hur det är, en moshpit om dagen är bra för magen!

Coldplay (UK) - Även om det skulle vara kul att få Coldplay och sjunga med på alla deras "klassiker" så är det ingen överdriven känsla av eufori över att de har bokats. För mig är Coldplay klyschigt nog låten "Clocks". Jag vill inte vara någon "Hype-hatare" och kan inte heller vara det med tanke på att jag inte lyssnat på senaste skivan, men jag tycker ändå att själva låten "Viva La Vida" är överskattad.

Amon Amarth (S) - "Viking Metal" ifrån Sverige. That says it all. En Svensk tappning på Dragonforce, det vill säga instrumental-onani förenat med folkmusik. Nej, inte den bästa av kombinationer. Men det är bara första intrycket, jag borde inte yttra mig alltför mycket innan jag sätt dessa 30-åriga män i getskägg svettas på scen!

Cancer Bats (CAN) - Kanadensisk Hardcore. Jaha. Så länge de inte spelar samma dag som Slipknot så kan de ju iallafall få fylla ut min "Moshpit-kvot".

Madness (UK) - Ska-pop blandat med en Brittisk arbetar accent var det första intrycket jag fick när jag besökte deras myspace. Om det är flipp eller flopp är för tidigt att säga, men det är nog garanterat skönt att gunga till sådär framåt kvällen.

Darkane (S) - Trash-metal; som Amon Amarth minus folkmusik. Det vill säga instrumental-onani.

Av dessa släpp att döma så vill jag väl inte påstå att det för mig är en "salig blandning". Med det sagt så finns det ändå helt klart hopp för att Roskilde - 2009 blir en riktigt trevlig festival!
Hur mycket rätt/fel har jag? Kom gärna med dina egna kommentarer på banden eller alla bokningar generellt sett!

Etiketter: Amon Amarth, Cancer Bats, Coldplay, Darkane, Madness, Slipknot

Etiketter: Cassie, Funkadelic, Lika som bär

John

För att tydliggöra: Cassie har ingen fantastisk röst. Långt ifrån. Nina Perssons röst har jämförts med kalles kaviar, men Cassie känns snarare som ett trist lättmargarin. Den fyller sin funktion, men rymmer få känslor och saknar originalitet. Detta sagt så är den aldrig heller störande utan är trivsam och mysig på de lugnare låtarna. Det blir lite väl mycket pratsång på vissa spår, men dessa är ofta i gengäld fantastiskt snyggt producerade, och det är just produktionen som är en av de största behållningarna på albumet.
I en värld där den megalomaniske Timbaland får större och större ego är Ryan Leslies sparsmakade produktion som en frisk fläkt efter kvalmig bastu. Inga slammrande slagverk, inga rap-ambitioner och definitivt inga fåniga ”ey” mitt i en låt. Missförstå mig rätt, Timbaland har gjort mästerliga arrangemang och beats till framförallt Justin Timberlake och Nelly Furtado, men med soloplattan, alla samarbeten och hans ständiga uppdykanden i videor började han kännas mer och mer som en parodi på sig själv. Med verktyg som låter väldigt grundläggande skapar Leslie magi på låtar som otroliga ”Me & U” och flamenco-flirtande ”Just One Nite”. Minimalism i R’n’B ser jag gärna mer av.
Produktionen hade förstås inte kommit till sin rätt utan låtmaterial att fästas vid och det har Cassie verkligen. Med vissa undantag är låtarna beroendeframkallande pärlor med förvånansvärd livslängd som redan efter första lyssningen etsats fast vid trumhinnan och tycks hålla i evighet. ”Long Way 2 Go” har syntar som synålar och en sexigt lekfull framtoning, men efter den och inledande ”Me & U” blir låtarna mjukare och texterna handlar mer om problematiska förhållanden. Särskilt ”Kiss Me”, en knastrig sängkammarlåt av stora mått, visar att Cassie och Leslie även behärskar mer bräckliga låtar till fullo.
Jag nämnde vissa undantag ovan och ”What Do U Want”, Cassies personliga favorit på plattan, är det främsta av dessa. Med beats som påminner om Gwen Stefanis ”Hollaback Girl” och – hemska tanke – hejarklackskörer blir ”What Do U Want” en hemsk upplevelse som attitydmässigt påminner om Pink och som är direkt olämplig för Cassies röst. ”Ditto” är långt ifrån ett lika stort klavertramp, men är för söt för att tas på fullt allvar.
Trots vissa snedsteg är Cassie en fantastisk kista med åtskilliga låtskatter som jag rekommenderar varmt. För trots att den hade kunnat vara bättre kommer jag med största säkerhet forstätt tjata ut de många favoriter jag funnit här.
8/10

Simon

Vad måste man ha för att lyckas i R'n'B-branschen? Nej, det är ingen retorisk fråga, men jag tror att du och jag kan lista ut några av de faktorer som behövs för att man, som kvinna, ska kunna bli en lyckad "produkt"; ett bra utseende, en bra sångröst, bra producenter, bra låtskrivare, etc. Har då Cassie det som krävs för att hon ska kunna ta världen med storm? Inte med denna skiva. Den är inte dålig, men den är inte heller bra. Cassie stannar nånstans mittemellan.
Skivan öppnar helt okej med låten "Me & U" som har en någorlunda stark refräng som gör vad den ska; den etsar sig fast mellan öronen. Dock så bör det tilläggas att detta till stor del beror på de beats som har lagts till av Ryan Leslie. Cassie innehåller några fler starka titlar; "Long way 2 go", "Miss your touch" och "Just one nite". Detta är dock ingen dansskiva och inte heller något jag skulle sitta och lyssna på i bilen. Det är lite ironiskt att mer eller mindre alla låtar präglas av en "in-the-bedroom-vibe" då många av dem handlar om hur tuff Cassie är mot alla killar och hur svår hon är att "erövra".
Det är detta skivan faller på, dvs texterna. Ja, det funkar om du hör en låt på radion, men att sitta och lyssna igenom hela skivan (som är ungefär 30 min lång) är ganska tråkigt. Det värsta är att de av någon anledning lade till en "Interlude", ett spår där Cassie pratar med en pojkvän eller något dylikt. Det är förskräckligt. Detta är en okej skiva, lyssna på de låtar jag rekommenderar, strunta i det andra.
6/10

Max

Som den mest neurotiska och bipolära skribenten här på bloggen, kommer jag att stå för de mest förvirrade och inkonsekventa recensionerna - möjligen på grund av att jag inte vågar tillåta mig själv att gilla vissa saker och ting... som Cassie. Nej, hon är nog ingen guilty pleasure. Nej, hon är inget sinnesutvidgande geni. Nej, hon är ingen bra sångerska. Nix, hon är inte smårolig, ens från ett ironiskt perspektiv. Ändå kan jag inte skriva att den här skivan är Dålig. Kanske är det för att det känns som att gå på spa när låtarna sätter igång med sina relativt minimalistiska produktioner, där slicka hihats och andra perkussiva element utgör taktil massage, beatsen det mer handfasta, och Cassies intetsägande röst någon form av hudkräm. För inte är det hon som masserar, nej, det är nog producenten Ryan Leslie som har henne insmetad på sina händer...

Låtlistor

John

1. Me & U
2. Kiss Me
3. Long Way 2 Go
4. Miss Your Touch
5. About Time
6. Just One Nite
7. Call U Out
8. Not With You
9. Ditto
10. What Do U Want

Simon

1. Miss Your Touch
2. Me & U
3. Long Way 2 Go
4. Kiss Me
5. Just One Nite
6. About Time
7. Call U Out
8. Ditto
9. What Do U Want
10. Not With You

Max

Etiketter: Cassie, Recension

Etiketter: Lika som bär, MSTRKRFT, My Bloody Valentine