hindsight

John

Jag knäpper knapparna på min vita uniform, tar på mig min vita hjälm och hänger på mig virveltrumman. Jag börjar marschera framåt, framför den armé jag representerar, en armé jag varken sett eller hört, en armé jag intuitivt vet finns bakom mig. Jag känner deras kraft leda mig framåt, trummandes virvel efter virvel. Jag vet att min död är nära förestående liksom döden för den här jag företräder, jag vet att allt jag älskar och tror på kommer förintas snart, snart. Men detta inger mig ingen rädsla, jag är fast besluten att gå i strid en sista gång. Bebyggelsen omkring mig blir allt glesare och den kalla motvinden allt starkare, jag slår mina virvlar allt hårdare. Till slut ser jag bara en ändlös, sargad motorväg framför mig. Min hjälm blåser av i den allt starkare vinden. Min uniform blir trasor. Samtidigt blir horisonten ljusare och ljusare, en osynlig sol bländar mig, jag förgås, jag släpar mina ben två sista steg framåt innan allt blir vitt och sömnen tar över.
     Detta upplever jag de första sex minuterna av ...Skinny Fists. Fjorton minuter därefter ligger jag upphängd på taggtråd. Jag ser ingenting och hör bara hur orderna ropas ut över mitt huvud.
     Detta är bara två av alla de upplevelser jag får lyssnandes på Skinny Fists, en dubbel-skiva med totalt fyra spår, samtliga instrumentala bortsett från ett antal konstmusik-liknande inspelningar. Det låter förmodligen fantastiskt pertentiöst, och det är det kanske också, men de extremt starka känslor som bor i detta album är lika lätta att känna igen som de är svåra att sätta ord på. Musiken bär på en postapokalyptisk stämning och en stor sorg över världen och människan, en stämning som ligger som ett tätt men subtilt hölje över hela albumet. Starka partier varieras med svaga, och gemensamt för de starkare är en känsla av blåst, gitarrerna och stråkarna bildar så starka ljud att man känner sig som vore man mitt i orkanens öga. De svagare ger i gengäld tid för återhämtning och eftertanke, särskilt efter att ha viftat med armarna likt en epileptisk dirigient under ett av de instrumentala klimax som nås med jämna mellanrum. Transportsträckorna emellan dessa känns dock aldrig som dödtid, utan snarare som tematiska episoder som berikar och utökar det svårdefinierade budskapet då lyssnaren får mer konkreta saker att relatera till.
     Det är tydligt att Godspeed You Black Emperor! har starka åsikter, men vilka är mindre tydligt. På konvolutet finns teckningar som tycks ha med kapitalism att göra, men texten blir aldrig mer tydlig än "what does anyone want but to feel a little more free?" Dessa namnlösa åsikter representeras i musiken av ett antal ljudkollage-liknande partier som inkluderar bland annat en samling lekande och sjungande franska barn, ett utrop på en bensinstation och en gubbe som pratar om sin barndom på Coney Island. Min personliga favorit bland dessa är "Chart #3" där en gråtmild man predikar om hur det känns att möta Gud.

...and when you penetrate to the most high god you will believe you are mad, you will believe you've gone insane [...]Because when you see the face of god, you will die,and there will be nothing left of you except the god-man, the god-woman, the heavenly man, the heavenly woman, the heavenly child...

Dessa passager är väldigt öppna för tolkning, och det är kanske än av albumets främsta styrkor, att man som lyssnare är fri att tolka hur man vill då det inte finns någon sång som uttrycker åsikter eller leder en i olika riktningar.
     Det finns partier som jag inte tycker tillför något, eller partier jag tycker är för utdragna, men som helhet är detta album en storartad musikalisk upplevelse. I vissa kyrkor har jag erfarit att man gärna lyfter sina händer för att prisa Gud. Det har jag inte gjort på länge, men vid fjärde spårets fullständigt hjärtskärande slut kapitulerar jag.
9/10

Simon

Jag hade aldrig hört talas om Godspeed! You Black Emperor innan de, genom denna recension, blev presenterade för mig(med detta sagt så hade jag aldrig heller hört talas om Cassie men då kändes det ändå som jag visste vad som komma skulle). Jag visste alltså inte riktigt vad det var som väntade mig när jag tryckte på play och började lyssna på (one) - det vill säga CD1 från Lift Yr. Skinny Fists to Heaven!.
     Att säga att denna skiva inte, till en början, är svårlyssnad skulle vara att ljuga. Dessa fyra spår, fördelade på (one) och (two), är i genomsnitt tjugo minuter långa vardera med flertalet intervaller som av gemene man skulle tolkas som rent oljud. Det var konstiga monologer av okända människor och ljud av till exempel "tuffande" lokomotiv blandat med en känsla av förtvivlan och hopplöshet. Efter de första ordentliga genomlyssningarna kändes det som att jag stupat i Pamplona och hundratals tjurar hade sprungit över min kropp. Min hjärna hade förvandlats till deg och jag förstod inte riktigt vad det var som hade hänt. När jag trots allt bestämde mig för att ändå lyssna en gång till, började jag förstå hur bra detta var.
     Lift Yr. Skinny Fists ären ljudbild som illustrerar apokalypsen, våran undergång. Skivan öppnar med "Sleep", det bästa spåret på hela plattan där man till att börja med hör en intervju med en gammal man som pratar om hur Coney Island, en ö i den södra delen av Brooklyn - New York, har förändrats; "They don't sleep on the beaches anymore". Man har en föraning att någonting kommer att hända, precis som en van sjöman känner att en storm är på väg. Det som gör Lift Yr. Skinny Fists så interessant är att man inte vet när stormen ska drabba en. Genom alla låtarnas symfoniska struktur tas man på en resa med flertalet bombnedslag och just precis när man tror att det är över, träffas man igen.
     Jag kan nästan inte beskriva hur starkt jag upplever "Sleep", "Antennas to Heaven" och "Static" när jag lyssnar på dem. Det är fruktansvärt svulstig men ack vilken känsla den har i sig. Dessvärre tycker jag att "Storm" drar ner skivan något. Missförstå mig inte, det är en bombastisk låt men för mig överänstämmer den inte med den generella känslan jag får av de andra tre spåren. "Static" räddar dock (two) genom sin oerhörda uppladdning som slutligen mynnar ut i katastrof och sedan en känsla av tomhet med just det som jag i början uppfattade som oljud. Man måste ge denna skivan en chans, när man väl gör det förstår man hur jävla bra det här egentligen är.
9/10

Max

Profetiskt nog släpptes Lift Your Skinny Fists Like Antennas To Heaven i vårt millennies första år, som ett preludium till allt som skett under denna tid. Och visst, Godspeed You! Black Emperor visste vilket grundtema de skulle slå an; dom förstod på vilka sätt katastrof och undergångsrädsla skulle prägla vårt årtionde, hur temana skulle komma att varieras. Dom förstod hur vår andlighet skulle rinna ner i kloakerna och aldrig mer återvända som annat än poltergeister med uppdrag att straffa oss för vår världsomfattande apati. GY!BE vädjar till oss som människor: vi måste konkurrera med vår civilisation och inte med varandra, vi måste erkänna våra själar och blåsa liv i dem, för att delta i den allomfattande kommunikationen, där vi och våra kroppar utgör noderna i detta nät; våra trotsets nävar är våra antenner. Den sorgmodiga optimismen får störst utlopp i upptakten till skivan, "Storm", där man kan anta att stormen som åsyftas är just vårt motstånd mot förytligandet och förfulningen. Det här dubbelalbumet är diametralt motsatt till den kommersiella popmusiken: fyra mastodontliknande musikstycken på runt tjugo minuter var, uppdelade på två cd-skivor är ingen easy listening.
     På Lift Your Skinny Fists... lyckas GY!BE briljant placera lyssnaren i sitt sammanhang med hjälp av flertalet samplingar från omvärlden, hämtade från flygplatser, radiostationer etc., vilka ofta frekventerar de dryga 90 minuter musik som skivan består av. De tjänar till att skapa en politiskt, alternativt generellt utåtblickande, reflekterande plattform för musiken, samtidigt som de är outsägligt poetiskt använda; rörelsen "Chart #3" som utgörs av en radiopredikan är ett utmärkt exempel på detta, där pastorns religiösa extas och lidelse både är rörande och skrämmande, eftersom man förstår att han här utgör toppen på det isberg som är den bisarra amerikanska frikyrkliga rörelsen, vilken uppenbart är föremål för den samtidskritik som är närvarande i musiken. Om jag minns rätt är GY!BE uttalade anarkister, och även om man inte föredrar en sådan ideologi, är det fortfarande en vital del i musikens stämning, den ger på något vis riktning åt svärtan.
     På tal om religion, så måste jag också nämna att det här är religiös musik. Det överdåd och det episka anslag som genomsyrar deras kännetecknande musikaliska kliman lyfter musiken till en metafysisk nivå, särskilt då ordet "heaven" är närvarande i albumets titel. Och kanske är det inte så mycket dyrkan eller uppfinnandet av en ny himmel som det rör sig om, det rör sig snarare om att avprivatisera den gamla. Det kanske är härifrån de militaristiska inslagen i musiken kommer ifrån, det är som att bandet försöker mobilisera, eller kanske snarare organisera, oss till att kämpa mot andlighetens byråkrater och politruker och återerövra vad som rättmätigen tillhör alla: själsligheten.
     Men inte är det bara religion det handlar om. Nej, här finns också en enorm saknad efter det genuina, efter en trygghet att luta sitt arma huvud på. Det främsta exemplet är början på tredje stycket, "Sleep" där en gammal man talar om det gamla Coney Island, hur idyllens gyllene sken är som bortblåst. Saknaden, sorgen och frustrationen är även starkt närvarande i klimaxet för andra stycket "Static" där ett pumpande arpeggiokomp med stråkar och elbas paras med en ångestvrålande gitarr som låter skrämmande mänsklig; det är som om ackompanjemanget är en blåsbälg som gör allt för att elda på ångestbranden. En annan intressant kontrast dyker upp i det avslutande stycket "Antennas To Heaven" där fransktalande barns sång och lek följs av ett ambientparti, vilket i sin tur abrupt blir ett exploderande och bombastiskt omvälvande musikaliskt rus, som dessutom besitter en större harmonisk dynamik och variation än resten av skivan. För mig är denna följd av rörelser genialisk: barnens naivitet följs av en varsamt melankolisk stämning som närmar sig nostalgi, vilken ersätts av en aggressivitet utan dess like, som en kanalisering av längtan tillbaka till lekens drömvärldar; en frustration över att vara så plågsamt inordnad i vår grymma verklighet. Det är nog just dynamiken som gör den här musiken så otroligt mäktig, GY!BE är mästare på att rida på sina egna vågor, vilket mer än bevisas i den aggressiva utveckling som "Static" följer.
     Det här är ett album späckat med emotioner och idéer. Tolkningsdjupet är oändligt, men hur du än bestämmer dig för att utforska det, kvarstår den oslagbara stämning som frammanas av musiken och samplingarna, och den är det viktigaste. Instrumentationen är - vågar jag säga stilbildande? - då blandningen av elgitarrer, elbas, trumset, blåssektion, stråkar och klockspel nu kan klassas som en av hörnstenarna i nordamerikansk/kanadensisk postrock- och indieestetik. De främsta arvtagarna kan nog med lätthet sägas vara Arcade Fire.
     Lift Yr Skinny Fists... är ett konstverk som både bygger illusioner och krossar dem, det sätter in dig både i en fantasivärld (ungefär som Johns fantastiska krigsbild här ovan) och i verkligheten. Här finns smärta, vrede och sorg, men också det innerliga ljuset, ett hopp som vägrar dö. Må så vara att det är överlastat och bombastiskt, men det är blott missklädande ord för en genuin oro, innerlighet och ilska.
9/10


Låtlistor

John

1. Antennas To Heaven
2. Storm
3. Sleep
4. Static

Simon

1. Sleep
2. Antennas To Heaven
3. Static
4. Storm

Max

1. Storm
2. Antennas To Heaven
3. Static
4. Sleep

Etiketter: Godspeed You Black Emperor, Recension