hindsight

Med matteboken uppslagen nynnade jag förstrött på "Alexander kyckling"-låten då jag plötsligt kom ihåg det skändade orginalet: Daft Punks "Digital Love", en låt som förmodligen ligger alla som hört den varmt om hjärtat och en av de låtar som introducerade mig till elektronisk musik överhuvudtaget. När jag gick i sexan förknippade jag elektronisk musik med själlöst fusk och de house- och trance-anthems som medföljde på diverse Absolute Music- och NOW-samlingar talade knappast emot min uppfattning. Ändlös repetition och fåniga one-liners till texter. På en av dessa samlingar låg Digital Love.
     Det var något väligt annorlunda med just den; den hade en text som var lätt att relatera till, en organisk ljudbild och en nostaligisk känsla som överträffade det mesta. Gitarrsolot, som i sin kraft bara kan liknas till slutet på Stjärnornas Krig då dödsstjärnan exploderar, hjälpte säkert en unge som snöat in på heavy metal på traven. Det tog tid att medge för mig själv att jag gillade den, men snart började jag tycka om även "One More Time" och "Harder, Better, Faster, Stronger" och lånade därefter Discovery på Nässjö Stadsbibliotek. Efter det var barriären krossad och vägen låg öppen för möten med all möjlig elektronisk musik.
     Då tyckte jag inte att det var en fantastisk platta och det gör jag inte nu heller, men den har helt klart växt sen dess. Den har ett antal låtar som är som är helt otroliga, och bland dem är "Digital Love" främst. Satan, vad jag älskar den låten. Ackorden, melodierna. Och aldrig har väl en vocoder används på ett så kärleksfullt sätt, varken förr eller efter. Jag tycker mig se svallvågorna av det än idag, inte minst hos en viss dvärgrappare.
     Jag har aldrig stått på ett dansgolv där alla är olyckligt förälskade och där ett unisont "why don't you plaaay the gaaaaaame!!!" stiger som vargens ylanden mot fullmånen, men det ämnar jag göra innan rör mig vidare mot klubblivet bakom pärleporten. Tills dess får mitt sovrumsgolv duga.

Etiketter: Daft Punk