hindsight

John

När man lyssnar på Origin of Symmetry blir snabbt tydligt att Muse har ambitioner. De skapar en tämligen originell stil genom att kombinera Rage Against The Machines tunga riff, dramatiken hos Queen, en gnutta Radiohead-ångest och en nypa funk, samtidigt som de inte är rädda för att utveckla längre låtar och blanda in elektroniska element. De elektroniska delarna är dock, undantaget på "New Born" och "Bliss", ofta klumpigt utförda med daterade och fånigt fisiga syntljud. Ambitionerna blir som tydligast på mångfacetterade "Citizen Erased" och lågmälda "Screenager", där stämningsfullt manipulerade bongotrummor och akustisk gitarr väver ett steampunkigt Haiti med båtgung. Synd bara att de inte kan hålla klåfingrarna från synten genom hela låten. Trots ambitionerna är albumets största förtjänst är dock de lite mer konservativa delarna, nämligen de tunga riff som återfinns på många av låtarna. I "New Born" bryts en suggestiv ouvertyr av mot ett luftgitarrsmaterialiserande riff och liknande följer i "Bliss" och i slutet på "Micro Cuts". "Hyper Music" väger tyngst då köttiga gitarrhugg kombineras med ett besinningslöst basriff och till låtens fördel saknas de ovan nämnda elektroniska elementen. Efterföljande "Plug In Baby" utgör en skarp kontrast mot "Hyper Music" då den efter en lovande inledning plötsligt förvandlas till menlös radiorock.
     Muse har en tendens att överdriva, en tendens som albumet blir lidande av. De vräker på med både sylt och choklad, en fettstinn men sällan lyckad kombination. "Space Dementia" är överdrivet teatralisk till både början och slut, och "Micro Cuts" samt "Megalomaina" fullkomligt vräker på med bombastiskt dunder av fel sort. Det är körer och rymdraketer och fan och hans moster. Som lök på laxen har vi sångaren Matt Bellamys röst som, trots att den ofta passar musiken ypperligt, går lite överstyr då och då. Slutet på i övrigt medelmåttiga "Darkshines" är det värsta exemplet; Bellamy vrålar, grinar och spelar över som en annan Jim Carrey. Å andra sidan är det skönt att Muse tycks ha självdistans. Musikalnummer är ju ofta bombastiska redan från början, men när Muse sätter tänderna i "Feeling Good" omdefinierar de begreppet. Det är kul, och passar framförallt låten bra, den känns mer lämpad för den sortens behandling än andra låtar på skivan, förmodligen på grund av dess lekfullhet.
     När jag så sätter mig för att skriva låtlistan kommer jag fram till varför jag håller "Screenager" så högt jämfört med de andra låtarna: Den är oförarglig och lågmäld i kontrast till resten av skivan. Det största orsaken till att Origin Of Symmetry - trots flera riktigt bra låtar - inte uppnår högre betyg är det genomgående överdrivna och svulstiga som är genomgående för albumet. Jag finner det ofta provocerande, jag kan riktigt föreställa mig genom musiken hur malliga Muse måste vara som personer. Det är kanske just denna attityd som får folk att gilla dem så mycket som vissa gör, men för mig sänker det en potentiellt bra skiva.
6/10

Simon

Muse debutalbum Showbiz fick kraftig kritik då det utkom, gruppen anklagades för att vara sades vara "Radiohead numero 2", i alla tidiga intervjuer jag har sett med Muse var en av standard frågorna: "Hur känns det att liknas vid Radiohead?" varpå svaret nästan genast löd "vi bryr oss inte". Det måhända att denna stämpel till viss del var berättigad, men med Origin of Symmetry raderas den mer eller mindre. Här märks dock mycket tydligare Muse, och framförallt, Matthew Bellamy's Rage Against the Machine influenser. Flertalet låtar såsom "New Born", "Micro Cuts" och "Hyper Music" innehåller de tunga gitarr riff som man bara måste "huvudbanga" till. Något som jag verkligen gillar med Muse är att alla medlemmarna står ut, förvisso är Bellamy den mest centrala figuren, men Chris Wolstenholme och Dominic Howard kommer aldrig i skymundan, alla medlemmarna fyller alltså en funktion som märks.
      Generellt sett är Origin of Symmetry väldigt bombastisk, men det är något som jag charmas jag av. Det finns många exempel på band som sträcker sig efter en för stor bit kaka, vilket även är fallet med Muse. Saken är dock den att de på nästan varje låt klarar detta. "Space Dementia" ger mig rysningar längs med ryggraden och jag försvinner ut i rymden för en stund, och jag kan inte sluta fascineras av Bellamys styrka när han träffar de höga noterna i "Micro Cuts". "Citizen Erased" är en alldeles lagom blandning mellan att ge mig ont i nacken, och vilja ta upp min tändare och svaja den i luften. Skivan avviker dock från detta bombastiska spår något med låtarna "Feeling Good" och "Screenager", vilket är välkomnat. Även om jag varit positiv så är skivan inte perfekt; låtarna "Plug in Baby", "Darkshines" och "Megalomania" bidrar till ett smärre poängavdrag. Även om jag till en början älskade "Plug in Baby" så är denna låten för centrerad runt ett "huvudriff" som i sig är bra, men de andra bitarna står inte ut tillräckligt mycket och refrängen känns tillslut tjatig. I "Megalomania" sträcker sig Muse efter en för stor kakbit, och det är tråkigt att de valt att avsluta skivan med detta spår. Skivan landar tillslut på en väldigt stark 8:a.
8/10

Max

Jag tror att Origin of Symmetry är en platta jag hade tyckt om, ifall jag hade haft lägre krav på originalitet angående rockmusik. Muse är definitivt kompetenta, det är inte där musiken brister, utan det är snarare det alltför grandiosa anslaget i musiken, och den plastiga ångesten som tar sig i uttryck i form av slabbiga textrader såsom "You make me sick/Because I adore you so". Skivans sista titel, "Megalomania", sammanfattar allt som är dåligt med den - Matthew Bellamy har till och med brytt sig om att ytterst klichéartat nyttja en kyrkorgel för att lägga på extra grädde på denna makabert svulstiga ljudtårta. Det finns flera spår som lider av ett helt oacceptabelt episkt anslag, däribland återfinns "Micro Cuts" där lyssnaren tvingas lyssna på ett generande wailande i tre minuter. Upplevelsen kan liknas vid att höra en smurfhit-version av Radioheads "Reckoner" framföras av Linkin Park.
     Skivan inkluderar ett par genreflörtar, där "Citizen Erased" är ett exempel på ett mer metalorienterat idiom. Men tyvärr, än en gång är Muse för skitnödiga. Riffet är på tok för uppenbart framfört; finess och subtilitet tycks inte vara vad Bellamy och de andra herrarna eftersträvar. "Screenager" är ett okej avbrott från de hetsiga riffen, men är lite kväljande i sitt navelskådande. Det luktar svett och hormoner, men det här är ju trots allt en av bandets tidigare skivor, så det kanske går att ursäkta. Spanska skalor lyfter på vingarna och flyger in i "Dark Shines", men används tyvärr på ett rätt förutsägbart vis, och det är oycksaligt att den är placerad efter "Screenager" som också innehåller spår av dessa; variationen går förlorad och blir tröttsam istället. En av mina favoriter på skivan är faktiskt en av de låtar som inte kan klassificeras som typisk för Muse: "Feeling Good" är en musikalcover som faktiskt är ett vinnande koncept med den något mer avskalade instrumentationen och avsaknaden av fånigt wailande. Måhända är bluesharmoniken lite malplacerad bland den övriga sci-fi-rocken, men det är en sammanhållen låt med ett ös som man tillåter sig att gilla, i kontrast till nämnda "Citizen Erased".
     Bandets specialitet är dock frenetiska gitarr- och basriff parade med kompetent drivna rockkomp, toppade med Radiohead-klingande melodier som härrör från Matthew Bellamys extremt tänjbara stämband, och det lyckas bra i ett par fall: "Hyper Music" har definitivt skivans schysstaste basgång och ett genuint ös, och "New Born" har ett riktigt eggande punkdriv i virveltrumman. Tyvärr faller den RHCP-klingande "Bliss" platt efter ett par lyssningar, inte minst på grund av de riktigt snuskigt sliskiga syntarna, och "Plug In Baby" hade varit riktigt bra om det inte hade varit för den trista fm-refrängen.
     Muse tar en klar riktning på den här skivan, men är inte tillräckligt ambitiösa i att förfina sin egen stil, vilket gör att en del spår känns halvhjärtade och mallade. Sliskigt och artificiellt. Gillas ej.
4/10


Låtlistor

John

1. Hyper Music
2. Bliss
3. Screenager
4. New Born
5. Citizen Erased
6. Micro Cuts
7. Feeling Good
8. Space Dementia
9. Megalomania
10. Plug In Baby
11. Darkshines

Simon

1. New Born
2. Bliss
3. Space Dementia
4. Hyper Music
5. Citizen Erased
6. Micro Cuts
7. Screenager
8. Plug in Baby
9. Feeling Good
10. Darkshines
11. Megalomania

Max

1. Hyper Music
2. Feeling Good
3. New Born
4. Bliss
5. Plug In Baby
6. Dark Shines
7. Screenager
8. Citizen Erased
9. Space Demetia
10. Megalomania
11. Micro Cuts

Etiketter: Muse, Recension

upplagd av John  # 12:36