hindsight

Tidernas störste artist har avlidit.
     Michael Jackson var en musikalisk förenare; han gjorde musik som alla kunde uppskatta på ett sätt som ingen annan hade gjort tidigare. Elvis var för kontroversiell för många på sin tid. Beatles och Stones var för en mestadels vit publik. Prince var för många alltför knasig. Madonnas musik tilltalade långt ifrån alla. ABBA blev en symbol för kommersialism och kapitalism, ett öde de delar med dagens Britney Spears och Justin Timberlake. Michael undvek samtliga av dessa fällor, något som främst bevisas av Thriller, världens mest sålda album av flera anledningar.
     Till att börja med gick det inte att anklaga Michael för att vara en kapitalismens marionett eftersom han kom från en fattig bakgrund och hade fel hudfärg, han sprängde tvärtom många barriärer och föreställningar, bland annat var han den förste svarte artisten att spelas på MTV. Det faktum att han skrev några av sina allra finaste alster ("Bille Jean", "The Way You Make Me Feel") helt på egen hand förstärkte den känsla av genuinitet som omgav honom. När Off The Wall släpptes var den trots sitt helgjutna sound, enorma driv och klockrena låtar inte något som föll alla i smaken. Trots att det lät popigt var musiken ändå tydligt rotad i soul och funk, svart musik. Med Thriller skapade Michael och producenten Quincy Jones ett album som var en blandning av stilen på Off The Wall ("Baby Be Mine"), feta rockriff ("Beat It"), samt slicka ("Human Nature") och vackra ("The Lady In My Life") ballader. Därtill fanns ett spår med Paul McCartney för den lite mesigare publiken samt en av världens mest perfekta låtar: "Billie Jean". Här fanns något alla tyckte om utan att plattan kändes varken inställsam eller spretig (något Bad inte lyckades lika väl med). Det är en ordentlig bedrift som både visar på den dynamiska duons skicklighet som låtskrivare och deras fingertoppskänsla för marknadsföring, något som även demonstrerades i hur de spred bisarra rykten om hur Michael sov i syrgastält med elefantmannens skelett vid sin sida. Anledningarna till att Thriller är världens mest sålda album är många och att det blev så banbrytande allmängiltigt är kanske Michael Jacksons största bedrift.
     Den enorma talang som Michael hade, inte bara som låtskrivare och sångare utan också som dansare och entertainer gör honom till ett av vår tids största genier. Gränsen mellan genialitet och galenskap är dock hårfin, och Michaels besatthet med sin egen skönhet och ungdom, hans oförmåga att ha normala äktenskap samt hans dragning till småpojkar gjorde honom till en av världens mest hånade människor. När man tänker på "Wacko Jacko" idag är det lätt för många att glömma att han berövades sin barndom och själv utsattes för övergrepp av sin far. Personligen tvivlar jag inte på att många av anklagelserna som riktades mot honom var sanna, men han förtjänade en mer nyanserad behandling. Att han för dagens ungdom mest är en pedofil och en clown är talade och tragiskt. I slutändan måste man alltid separera konsten och konstnären, Michaels privatliv får inte förhindra lyssnarens njutning.
     Jag och många med mig blev otroligt chockade och ledsna när nyheten kom. Särskilt bittert är det eftersom Michael inte hann genomföra sina sista konserter, något som hade kunnat ge honom något slags upprättelse. Istället var det sista musikaliska som släpptes i Micheals namn den onödiga 25-årsjubileumsutgåvan av Thriller med tillhörande våldtäkter på de klassiska låtarna (undantaget Akons version av "Wanna Be Startin' Somethin'"). Ingen hade väl saknat Will.I.Am om han hade sparkat hinken i torsdags? Nåja, traditionsenligt gör kvällstidningarna som förnedrade den levande Michael en helomvändning och hyllar honom nu, så han kanske blir ett gott minne hos många trots allt. Synd bara att han aldrig själv får uppleva det.
     Michael Jackson var en sann konstnär och visionär som har skänkt miljontals människor lycka genom sina odödliga låtar. Hans inflytande på modern popmusik är ofattbar, både på enskilda artister och på popmusikens klimat som helhet. Ta bara som exempel: Utan Michael, hur hade då discon låtit på senare år? Och housen sen? Och electrohousen efter det? Och vad sjutton hade vi gjort utan electrohouse?

Att Michael verkligen var störst demonstreras effektivt av detta klipp från Dangerous-turnén. Han står helt still i en minut och tar därefter av sig solglasögonen. Varpå skriken höjs ett par tonsteg.


Här är Michael på toppen av sin karriär. Thriller har just släppts och hela Motown-eliten blir fullkomligt bortblåst av "Billie Jean" och Michaels otroliga föreställning.

Etiketter: Michael Jackson

HEALTH, som tillsammans med No Age och Mae Shi med flera utgjorde den under framförallt förra året uppmärksammade scenen kring Los Angeles-klubben The Smell, har släppt den första singeln från den kommande uppföljaren till 2007 års självbetitlade album. Och den är jävligt bra. HEALTHs första album var kanske inte alltid lysande, men att den konstnärliga visionen var huggen i sten blev man som lyssnare varse om redan efter att ha blivit slagen i huvudet ett par gånger av inledande "Heaven". Vansinnesvrål, ångestfylld sång, oväsen och skoningslöst misshandlade pukor. De e de som ger power. Det allra bästa var kanske hur skräckartat spänd man blev som lyssnare, undrandes när nästa utbrott skulle komma.
     "Med en större budget kommer större konstnärlig frihet och den tid som krävs för att till fullo realisera och koncentrera musiken." minns jag att jag tänkte. "HEALTH ror hem det här på nästa album, det lär bli en riktig höjdare!" Jag ägnade aldrig en sekund åt möjligheten att de skulle byta riktning. Men "Die Slow" är på många sätt annorlunda. Framförallt är oväsenattackerna borta, ersatta med en tydlig låtstruktur och ett dansigt beat. Faktum är att "Die Slow" låter mer som något från remixplattan HEALTH//DISCO än något från debuten. Jag möter den med exalterad besvikelse. "Vart fasen e nojset?" är min första tanke, men den försvinner snart. Ljudbilden är ömsom hård, ömsom mjuk, rytmen är enorm, och även om det är ett steg i fel riktning egentligen behåller bandet sin identitet. Ändå maler tanken på, mest på grund av de malplacerade förväntningarna. "Jag skulle ju få den ultimata noise-post-metalplattan! Varför svek ni mig?"
     Nu är ju inte den första singeln nödvändigtvis representativ för hela skivan, så mycket kan ju ändras till dess. Men oavsett i vilken riktning HEALTH väljer är en sak väldigt tydlig. Om det kommande albumets låtmaterial är i klass med "Die Slow" är det ett av årets bästa.

Etiketter: HEALTH

På grund av det ökade trycket från annat håll tar vi på hindsight en paus. Men frukta icke, ty vår återkomst är snar. Någon gång i slutet av Maj kommer bloggen koka av nya inlägg, tips och Recensioner. En liten ledtråd till vad framtida recensioner kommer innehålla kommer här: Två album som båda fyllt år nyligen, ett respektive 20 år. Den som väntar på nåt gott...
Till dess.

Etiketter: Teengirl Fantasy

Vad vi alla länge misstänkt har nu inträffat. Tom Waits har genomgått en metamorfos och har funnit sitt rätta jag. Lyssna här på hans nya komposition:

Etiketter: Tom Waits

VARNING: Recensenten i fråga kan inte tillskrivas något balanserat perspektiv.

På eget bevåg tänker jag här försöka förklara vad jag känner inför bob hunds nya skiva. Jag kan inte uttala mig om bob hund utan att uttala mig om mig själv. bob hund har alltid funnits i mitt liv, jag kan knappt erinra mig om tiden då jag inte lyssnade på dem (någon gång innan trean på lågstadiet).
     Särskilt minns jag den gång då mina föräldrar hade sina vänner på bjudning, och som det är brukligt vid vuxna tillställningar, så var den något mer tillknäppt än vad man som barn upplever som underhållande. Jag tror jag var ungefär 10 år, så jag var nog allt lite frustrerad av lugnet och vuxenheten omkring mig. Då efterrätten spisats och stereon, husets stolthet, kom allt mer i fokus, erbjöd mig min far att jag kunde slå på lite av "min" musik, då de, nu något förfriskade, vuxna uppenbarligen blev allt mer nyfikna på mig (jag tror jag talade varmt om bob hund någon gång under middagen), så jag accepterade min fars förfrågan efter vissa påtryckningar och hämtade den av min syster inköpta, men av mig sönderlyssnade, kopian av Jag rear ut min själ! Allt ska bort! som fanns tillgänglig i huset. Vant matade jag in cdn och klickade fram till spår två, den punktralliga "Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss!". Mina kinder blossade: alla dessa rödvinsmosiga medelålders vuxna kunde väl inte förstå det här? Tyckte dem att jag var fånig? Varför flinar dem så? Gud vad pinsamt.
     Sen minns jag inte mycket mer. Jag minns bara att jag ville visa dem hur man gjorde. Vad som var brukligt. Vad bob hund krävde. Mina ben började krampartat skutta, mitt huvud diggade lite lätt. Sen var det som om strömförsörjningen till stereoförstärkaren nådde mig istället för sitt mål - jag exploderade i spasmiska ryckningar, jag var som ett stackars hundben i en alldeles för livlig hunds käftar, jag var som en euforisk gris på väg till slakt, en kanin på glödande kol. När stormen lagt sig rann kall svett ner på min rygg. Jag hade blottat mig, jag hade varit maktlös inför den tsunami som hade vällt ur högtalarna. De vuxna sa, skadeglatt (tyckte jag), "ojojoj", "det var en annorlunda dans", eller försynt "håhå".
     Jag tröstade mig med lite mer efterrätt och försvann med svansen mellan benen... De skulle aldrig förstå, aldrig uppleva vad jag upplevt...
     Till saken: Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk är bob hunds nya skiva. (Det känns för övrigt, som om dess titel anspelar på ovan beskrivna episod...) Tyvärr tror jag inte att ni läsare kan förvänta er ett linjärt omdöme på det här albumet, så det blir inget "bra", "dåligt" eller något sifferomdöme. Det kan måhända låta euforiskt eller pretentiöst, men bob hund ligger mig så nära om hjärtat, att varje skiva känns som ett organ i min kropp, och, så här i efterhand, har genomlyssnandet av den nya skivan mer känts som en organtransplantation än något annat. Så att be mig att ge ett 'tydligt' omdöme om den är, ungefär, som att fråga mig om vad jag skulle tycka om min nya njure, om jag nu hade transplanterat någon. På det viset är det.
     Med det sagt: till musiken. Det är ett nytt bob hund vi får höra. Till nymodigheterna hör ett större fokus på elektroniska läten och rytmer, ett mer sparsmakat användande av gitarrer och distpedaler, samt en mer introvert stämning, med mer melankolisk laddning än tidigare. Det i titeln utlovade konformitetstemat finns följdriktigt med på flertalet spår, till exempel i den stampiga, marschaktiga "Bli aldrig som oss, bli värre!" och i gubbrocksdansiga "Fantastiskt". Det finns en hel del samtidskommentarer här, särskilt i den låt jag hittills kallar min favorit, "Grönt ljus åt alla" där vårt samhälles tomhet och själlöshet bitskt adresseras när Öberg sjunger om en själaätare som aldrig kommer därför att "det finns inga själar här att äta". "Grönt ljus åt alla" får mig osökt att tänka på Tomas Tranströmers återkommande användande av trafiken som metafor för vårt framgångsbenägna samhälle, där en implicerad trafikolycka får allting att stanna upp; förvirringens och den existentiella ångestens vind blåser plötsligt över vägen. Dessutom till tonerna av underbara Kraftwerkanspelningar. Kraut får vi dessutom mer av i "Lösenord: stängdklubb" där ett Neu!-aktigt komp driver på genom hela låten.
     Jag har tidigare skrivit om "Tinnitus i hjärtat", och jag framhåller än att det är en fantastisk låt, en av de starkare av de nya tio. Något simplare i sin presentation än många tidigare låtar, poppigare än vanligt, men fortfarande innerlig, längtande och slående i sin lyrik. Det storslagna i refrängen är en av höjdpunkterna på hela skivan: "solsystem/till nervsystem/15 sekunder av allt". På något sätt sjunger Thomas Öberg om vad som precis händer när man lyssnar på honom: musiken i sig utgör något externt som når ens innersta, och det är allt som världen består av - skickandet av signaler och mottagandet av dem. Och vissa signaler är ju förstås bättre än andra...
     Den andra singeln "Fantastiskt" (som släpptes i en festlig utgåva som såldes för över 31,000 kronor) är tillsammans med "Världens bästa dåliga låt" av den mer skräniga sorten, och i linje med den mer aggressiva stämningen sjungs det mycket om kampvilja och stolthet, och kampen tycks vara den mellan individen och byråkratin, samhället: "försäkringskassan kämpar fortfarande med att förstå/hur min kropp kan vara överbefolkad av röster/samtidigt som min själ detonerar av ensamhet". Senare sjungs det om "rötter som skälver av kampvilja", och detta ständiga oppositionella i musiken är befriande och lätt att identifiera sig med, särskilt när Öberg stolt deklamerar att "Jag vill dessutom hävda/att det okända/är helt på min sida!" Thomas Öberg serverar gång på gång eleganta formuleringar, hela skivan igenom, och som den omättliga lyssnare kan jag inget annat än att krevera av tacksamhet. "Världens bästa dåliga låt" är en hemkomst till det beryktade bob hund-öset, där gitarrerna får vråla, dock inte lika frisläppt över tid som förut, men fortfarande vilt nog. Här finns dessutom en väldigt fin och hoppfull refrängmelodi, och ja, jag är verkligen förtjust.
     Det sista spåret, "Siffran vill bli fel", är ett kufiskt sådant. Musiken är sparsmakad, i stunder minimal, och istället är Thomas Öbergs röst desto mer framträdande. Här finns en ångest att känna igen sig i: försöket att undslippa det definitiva, strävan efter att kunna fly logiken och skapa sig något eget; de är båda misslyckanden, och mjukt och lugnande, på snudd till elegiskt, blir låten en vaggvisa för trötta kämpar.
     bob hund har alltid varit ett sökande och strävande band, besatta med att skapa, men aldrig konstruera. Den bitterljuva pärla som är det nionde spåret, har en titel som illustrerar detta ganska väl: "Litet ljus söker sitt mörker". Innerligt skinande, irrande, i tomhet, med inget annat mål än slutet, spelar bob hund för oss, lika underbart som någonsin.

Etiketter: bob hund

En vän uttryckte nyligen en längtan efter ett nytt album från Arcade Fire, och jag var snar med att meddela att de skriver filmmusiken till Donnie Darko-regissören Richard Kellys nya film "The Box" tillsammans med Owen Pallett, mer känd som Final Fantasy, samt att de släpper en turnédokumentär med titeln "Miroir Noir" snart. Sen dess har dokumentären (eller vad man nu ska kalla den, den är väldigt annorlunda) släppts och finns nu uppe på Pitchfork, men bara under en vecka, så snabba er med att se den! Är ni sedan tidigare frälsta är den ett måste, och har ni inte ännu stiftat bekantskap med den månghövdade orkestern är det dags att göra det.

Etiketter: Arcade Fire, Final Fantasy

Etiketter: Lika som bär, Sigur Rós, The Hidden Cameras