hindsight

Kanske är det bara jag som har det oförtjänt bra att jag inte inser vilket slöseri med tid William Basinskis musik utgör, eller så har jag faktiskt kommit till en insikt som är värd att dela med sig av. Men det är underbart att låta alla nyheter, alla skräniga företeelser bara blåsa förbi öronen och lyssna på något så innerligt substanslöst som watermusic I & II av William Basinski. Och visst skulle man nu kunna döma mig till outtömlig skitnödighet som faktiskt både lyssnar OCH publicerar ett inlägg om sådan musik, men jag kan inte låta bli att tycka att de är mästerverk. Det är en högst subjektiv uppfattning och jag ämnar inte följa eller konstruera några hierarkier, därför att det är just vad watermusic INTE handlar om; ty det är så, att två timmar outtröttligt synthdrönande, tonsatta ljusstrålar och ljusreflektioner har en oansenlig, men ovärderlig effekt. Tillvaron vänds inte upp och ner, den snarare smälter, befriande nog. Har ni någonsin hållit i en isbit och smält den under varmt vatten? Ungefär så känns det, fast utsträckt över två timmar (om du nu väljer att ta dig igenom båda, det är inget måste direkt...) Det är inte eskapism, snarare... tja, en positivt laddad likgiltighet? "...vinnarnas och förlorarnas röster flyter ihop." - Genau so!

Så egocentrisk och navelskådande musik borde, egentligen, inte få finnas, men det är balsam för själen att gå runt i visshet om att ord och handlingar inte är mer än ringar på vattnet som snart ebbar ut, och att istället för att delta i larmet, mentalt ligga och flyta på den livboj som Basinski kastat ut i vattnet. Få har gjort så humanistiska konstverk.

Därför! Ett, tu tre, på det fjärde ska det ske..!

Etiketter: William Basinski