hindsight

Michael Jackson: 1958-2009

2009-06-28T13:56:00.008+02:00

Tidernas störste artist har avlidit.
     Michael Jackson var en musikalisk förenare; han gjorde musik som alla kunde uppskatta på ett sätt som ingen annan hade gjort tidigare. Elvis var för kontroversiell för många på sin tid. Beatles och Stones var för en mestadels vit publik. Prince var för många alltför knasig. Madonnas musik tilltalade långt ifrån alla. ABBA blev en symbol för kommersialism och kapitalism, ett öde de delar med dagens Britney Spears och Justin Timberlake. Michael undvek samtliga av dessa fällor, något som främst bevisas av Thriller, världens mest sålda album av flera anledningar.
     Till att börja med gick det inte att anklaga Michael för att vara en kapitalismens marionett eftersom han kom från en fattig bakgrund och hade fel hudfärg, han sprängde tvärtom många barriärer och föreställningar, bland annat var han den förste svarte artisten att spelas på MTV. Det faktum att han skrev några av sina allra finaste alster ("Bille Jean", "The Way You Make Me Feel") helt på egen hand förstärkte den känsla av genuinitet som omgav honom. När Off The Wall släpptes var den trots sitt helgjutna sound, enorma driv och klockrena låtar inte något som föll alla i smaken. Trots att det lät popigt var musiken ändå tydligt rotad i soul och funk, svart musik. Med Thriller skapade Michael och producenten Quincy Jones ett album som var en blandning av stilen på Off The Wall ("Baby Be Mine"), feta rockriff ("Beat It"), samt slicka ("Human Nature") och vackra ("The Lady In My Life") ballader. Därtill fanns ett spår med Paul McCartney för den lite mesigare publiken samt en av världens mest perfekta låtar: "Billie Jean". Här fanns något alla tyckte om utan att plattan kändes varken inställsam eller spretig (något Bad inte lyckades lika väl med). Det är en ordentlig bedrift som både visar på den dynamiska duons skicklighet som låtskrivare och deras fingertoppskänsla för marknadsföring, något som även demonstrerades i hur de spred bisarra rykten om hur Michael sov i syrgastält med elefantmannens skelett vid sin sida. Anledningarna till att Thriller är världens mest sålda album är många och att det blev så banbrytande allmängiltigt är kanske Michael Jacksons största bedrift.
     Den enorma talang som Michael hade, inte bara som låtskrivare och sångare utan också som dansare och entertainer gör honom till ett av vår tids största genier. Gränsen mellan genialitet och galenskap är dock hårfin, och Michaels besatthet med sin egen skönhet och ungdom, hans oförmåga att ha normala äktenskap samt hans dragning till småpojkar gjorde honom till en av världens mest hånade människor. När man tänker på "Wacko Jacko" idag är det lätt för många att glömma att han berövades sin barndom och själv utsattes för övergrepp av sin far. Personligen tvivlar jag inte på att många av anklagelserna som riktades mot honom var sanna, men han förtjänade en mer nyanserad behandling. Att han för dagens ungdom mest är en pedofil och en clown är talade och tragiskt. I slutändan måste man alltid separera konsten och konstnären, Michaels privatliv får inte förhindra lyssnarens njutning.
     Jag och många med mig blev otroligt chockade och ledsna när nyheten kom. Särskilt bittert är det eftersom Michael inte hann genomföra sina sista konserter, något som hade kunnat ge honom något slags upprättelse. Istället var det sista musikaliska som släpptes i Micheals namn den onödiga 25-årsjubileumsutgåvan av Thriller med tillhörande våldtäkter på de klassiska låtarna (undantaget Akons version av "Wanna Be Startin' Somethin'"). Ingen hade väl saknat Will.I.Am om han hade sparkat hinken i torsdags? Nåja, traditionsenligt gör kvällstidningarna som förnedrade den levande Michael en helomvändning och hyllar honom nu, så han kanske blir ett gott minne hos många trots allt. Synd bara att han aldrig själv får uppleva det.
     Michael Jackson var en sann konstnär och visionär som har skänkt miljontals människor lycka genom sina odödliga låtar. Hans inflytande på modern popmusik är ofattbar, både på enskilda artister och på popmusikens klimat som helhet. Ta bara som exempel: Utan Michael, hur hade då discon låtit på senare år? Och housen sen? Och electrohousen efter det? Och vad sjutton hade vi gjort utan electrohouse?

Att Michael verkligen var störst demonstreras effektivt av detta klipp från Dangerous-turnén. Han står helt still i en minut och tar därefter av sig solglasögonen. Varpå skriken höjs ett par tonsteg.

Här är Michael på toppen av sin karriär. Thriller har just släppts och hela Motown-eliten blir fullkomligt bortblåst av "Billie Jean" och Michaels otroliga föreställning.

HEALTH - Die Slow

2009-04-24T19:10:00.002+02:00

HEALTH, som tillsammans med No Age och Mae Shi med flera utgjorde den under framförallt förra året uppmärksammade scenen kring Los Angeles-klubben The Smell, har släppt den första singeln från den kommande uppföljaren till 2007 års självbetitlade album. Och den är jävligt bra. HEALTHs första album var kanske inte alltid lysande, men att den konstnärliga visionen var huggen i sten blev man som lyssnare varse om redan efter att ha blivit slagen i huvudet ett par gånger av inledande "Heaven". Vansinnesvrål, ångestfylld sång, oväsen och skoningslöst misshandlade pukor. De e de som ger power. Det allra bästa var kanske hur skräckartat spänd man blev som lyssnare, undrandes när nästa utbrott skulle komma.
"Med en större budget kommer större konstnärlig frihet och den tid som krävs för att till fullo realisera och koncentrera musiken." minns jag att jag tänkte. "HEALTH ror hem det här på nästa album, det lär bli en riktig höjdare!" Jag ägnade aldrig en sekund åt möjligheten att de skulle byta riktning. Men "Die Slow" är på många sätt annorlunda. Framförallt är oväsenattackerna borta, ersatta med en tydlig låtstruktur och ett dansigt beat. Faktum är att "Die Slow" låter mer som något från remixplattan HEALTH//DISCO än något från debuten. Jag möter den med exalterad besvikelse. "Vart fasen e nojset?" är min första tanke, men den försvinner snart. Ljudbilden är ömsom hård, ömsom mjuk, rytmen är enorm, och även om det är ett steg i fel riktning egentligen behåller bandet sin identitet. Ändå maler tanken på, mest på grund av de malplacerade förväntningarna. "Jag skulle ju få den ultimata noise-post-metalplattan! Varför svek ni mig?"
Nu är ju inte den första singeln nödvändigtvis representativ för hela skivan, så mycket kan ju ändras till dess. Men oavsett i vilken riktning HEALTH väljer är en sak väldigt tydlig. Om det kommande albumets låtmaterial är i klass med "Die Slow" är det ett av årets bästa.

hindsight tar semester

2009-04-22T11:35:00.003+02:00

På grund av det ökade trycket från annat håll tar vi på hindsight en paus. Men frukta icke, ty vår återkomst är snar. Någon gång i slutet av Maj kommer bloggen koka av nya inlägg, tips och Recensioner. En liten ledtråd till vad framtida recensioner kommer innehålla kommer här: Två album som båda fyllt år nyligen, ett respektive 20 år. Den som väntar på nåt gott...
Till dess.

Yes, he truly is a rain dog too

2009-04-13T00:12:00.004+02:00

Vad vi alla länge misstänkt har nu inträffat. Tom Waits har genomgått en metamorfos och har funnit sitt rätta jag. Lyssna här på hans nya komposition:

bob hund - Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk

2009-04-08T17:09:00.011+02:00

VARNING: Recensenten i fråga kan inte tillskrivas något balanserat perspektiv.

På eget bevåg tänker jag här försöka förklara vad jag känner inför bob hunds nya skiva. Jag kan inte uttala mig om bob hund utan att uttala mig om mig själv. bob hund har alltid funnits i mitt liv, jag kan knappt erinra mig om tiden då jag inte lyssnade på dem (någon gång innan trean på lågstadiet).
     Särskilt minns jag den gång då mina föräldrar hade sina vänner på bjudning, och som det är brukligt vid vuxna tillställningar, så var den något mer tillknäppt än vad man som barn upplever som underhållande. Jag tror jag var ungefär 10 år, så jag var nog allt lite frustrerad av lugnet och vuxenheten omkring mig. Då efterrätten spisats och stereon, husets stolthet, kom allt mer i fokus, erbjöd mig min far att jag kunde slå på lite av "min" musik, då de, nu något förfriskade, vuxna uppenbarligen blev allt mer nyfikna på mig (jag tror jag talade varmt om bob hund någon gång under middagen), så jag accepterade min fars förfrågan efter vissa påtryckningar och hämtade den av min syster inköpta, men av mig sönderlyssnade, kopian av Jag rear ut min själ! Allt ska bort! som fanns tillgänglig i huset. Vant matade jag in cdn och klickade fram till spår två, den punktralliga "Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss!". Mina kinder blossade: alla dessa rödvinsmosiga medelålders vuxna kunde väl inte förstå det här? Tyckte dem att jag var fånig? Varför flinar dem så? Gud vad pinsamt.
     Sen minns jag inte mycket mer. Jag minns bara att jag ville visa dem hur man gjorde. Vad som var brukligt. Vad bob hund krävde. Mina ben började krampartat skutta, mitt huvud diggade lite lätt. Sen var det som om strömförsörjningen till stereoförstärkaren nådde mig istället för sitt mål - jag exploderade i spasmiska ryckningar, jag var som ett stackars hundben i en alldeles för livlig hunds käftar, jag var som en euforisk gris på väg till slakt, en kanin på glödande kol. När stormen lagt sig rann kall svett ner på min rygg. Jag hade blottat mig, jag hade varit maktlös inför den tsunami som hade vällt ur högtalarna. De vuxna sa, skadeglatt (tyckte jag), "ojojoj", "det var en annorlunda dans", eller försynt "håhå".
     Jag tröstade mig med lite mer efterrätt och försvann med svansen mellan benen... De skulle aldrig förstå, aldrig uppleva vad jag upplevt...
     Till saken: Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk är bob hunds nya skiva. (Det känns för övrigt, som om dess titel anspelar på ovan beskrivna episod...) Tyvärr tror jag inte att ni läsare kan förvänta er ett linjärt omdöme på det här albumet, så det blir inget "bra", "dåligt" eller något sifferomdöme. Det kan måhända låta euforiskt eller pretentiöst, men bob hund ligger mig så nära om hjärtat, att varje skiva känns som ett organ i min kropp, och, så här i efterhand, har genomlyssnandet av den nya skivan mer känts som en organtransplantation än något annat. Så att be mig att ge ett 'tydligt' omdöme om den är, ungefär, som att fråga mig om vad jag skulle tycka om min nya njure, om jag nu hade transplanterat någon. På det viset är det.
     Med det sagt: till musiken. Det är ett nytt bob hund vi får höra. Till nymodigheterna hör ett större fokus på elektroniska läten och rytmer, ett mer sparsmakat användande av gitarrer och distpedaler, samt en mer introvert stämning, med mer melankolisk laddning än tidigare. Det i titeln utlovade konformitetstemat finns följdriktigt med på flertalet spår, till exempel i den stampiga, marschaktiga "Bli aldrig som oss, bli värre!" och i gubbrocksdansiga "Fantastiskt". Det finns en hel del samtidskommentarer här, särskilt i den låt jag hittills kallar min favorit, "Grönt ljus åt alla" där vårt samhälles tomhet och själlöshet bitskt adresseras när Öberg sjunger om en själaätare som aldrig kommer därför att "det finns inga själar här att äta". "Grönt ljus åt alla" får mig osökt att tänka på Tomas Tranströmers återkommande användande av trafiken som metafor för vårt framgångsbenägna samhälle, där en implicerad trafikolycka får allting att stanna upp; förvirringens och den existentiella ångestens vind blåser plötsligt över vägen. Dessutom till tonerna av underbara Kraftwerkanspelningar. Kraut får vi dessutom mer av i "Lösenord: stängdklubb" där ett Neu!-aktigt komp driver på genom hela låten.
     Jag har tidigare skrivit om "Tinnitus i hjärtat", och jag framhåller än att det är en fantastisk låt, en av de starkare av de nya tio. Något simplare i sin presentation än många tidigare låtar, poppigare än vanligt, men fortfarande innerlig, längtande och slående i sin lyrik. Det storslagna i refrängen är en av höjdpunkterna på hela skivan: "solsystem/till nervsystem/15 sekunder av allt". På något sätt sjunger Thomas Öberg om vad som precis händer när man lyssnar på honom: musiken i sig utgör något externt som når ens innersta, och det är allt som världen består av - skickandet av signaler och mottagandet av dem. Och vissa signaler är ju förstås bättre än andra...
     Den andra singeln "Fantastiskt" (som släpptes i en festlig utgåva som såldes för över 31,000 kronor) är tillsammans med "Världens bästa dåliga låt" av den mer skräniga sorten, och i linje med den mer aggressiva stämningen sjungs det mycket om kampvilja och stolthet, och kampen tycks vara den mellan individen och byråkratin, samhället: "försäkringskassan kämpar fortfarande med att förstå/hur min kropp kan vara överbefolkad av röster/samtidigt som min själ detonerar av ensamhet". Senare sjungs det om "rötter som skälver av kampvilja", och detta ständiga oppositionella i musiken är befriande och lätt att identifiera sig med, särskilt när Öberg stolt deklamerar att "Jag vill dessutom hävda/att det okända/är helt på min sida!" Thomas Öberg serverar gång på gång eleganta formuleringar, hela skivan igenom, och som den omättliga lyssnare kan jag inget annat än att krevera av tacksamhet. "Världens bästa dåliga låt" är en hemkomst till det beryktade bob hund-öset, där gitarrerna får vråla, dock inte lika frisläppt över tid som förut, men fortfarande vilt nog. Här finns dessutom en väldigt fin och hoppfull refrängmelodi, och ja, jag är verkligen förtjust.
     Det sista spåret, "Siffran vill bli fel", är ett kufiskt sådant. Musiken är sparsmakad, i stunder minimal, och istället är Thomas Öbergs röst desto mer framträdande. Här finns en ångest att känna igen sig i: försöket att undslippa det definitiva, strävan efter att kunna fly logiken och skapa sig något eget; de är båda misslyckanden, och mjukt och lugnande, på snudd till elegiskt, blir låten en vaggvisa för trötta kämpar.
     bob hund har alltid varit ett sökande och strävande band, besatta med att skapa, men aldrig konstruera. Den bitterljuva pärla som är det nionde spåret, har en titel som illustrerar detta ganska väl: "Litet ljus söker sitt mörker". Innerligt skinande, irrande, i tomhet, med inget annat mål än slutet, spelar bob hund för oss, lika underbart som någonsin.

Un, deux, trois, dis: Miroir noir

2009-04-05T17:39:00.005+02:00

En vän uttryckte nyligen en längtan efter ett nytt album från Arcade Fire, och jag var snar med att meddela att de skriver filmmusiken till Donnie Darko-regissören Richard Kellys nya film "The Box" tillsammans med Owen Pallett, mer känd som Final Fantasy, samt att de släpper en turnédokumentär med titeln "Miroir Noir" snart. Sen dess har dokumentären (eller vad man nu ska kalla den, den är väldigt annorlunda) släppts och finns nu uppe på Pitchfork, men bara under en vecka, så snabba er med att se den! Är ni sedan tidigare frälsta är den ett måste, och har ni inte ännu stiftat bekantskap med den månghövdade orkestern är det dags att göra det.

Lika som (kånkel)bär

2009-04-05T14:34:00.002+02:00

hindsights guide till studiemusik: Del 4

2009-04-04T22:29:00.004+02:00

Såhär i väntans tider kan det vara svårt att hitta studiemusik som inte ignorerar det faktum att temperaturen stiger och blommorna knoppar. Musik lämpad för studier har en tendens att vara lite tjock och instängd till karaktären, men frukta icke, ty här kommer en rekommendation som på alla sätt är en frisk fläkt. Mark Nelson, sångare i Labradford, har med sitt sidoprojekt (eller kanske heltidsprojekt då Labradford inte har gjort väsen av sig sedan mästerliga Fixed::Context släpptes 2001) Pan•American tonsatt varm stilla sommar och blå himmel på ett sparsmakat och ytterst stilfullt vis på Quiet City. Det rör sig om ambient i jazzkostym med slöa vispade trummor, dragspel, gitarr och diverse blåsinstrument, blandat med smakfullt användande av elektroniska pip, glitchiga ljud och ibland även viskad sång. Musiken är aldrig påträngande och bär på en stämning som är luftig och fri, samtidigt som det låga tempot och de slöa trummorna ger ett somrigt och värmebedövat intryck. "Wing" är suggestiv slagverkskonst, "Lights Of Little Towns" är hjärtskärande melankoli och albumets klimax, "Het Volk", liknas bäst vid en luftballongsfärd till Mellanöstern. Quiet City är din bästa vän vid studier då sommartiden gläntar på dörren, särskilt om ämnena i fråga är Psykologi, Filosofi eller liknande.

Sommartid

2009-03-30T16:46:00.006+02:00

Inte är det bara urverken som ska korrigeras nu när det är sommartid, nä, det är dags att skruva upp sommarnivån på iPoden likaså. Bort med monotoni och ambient (men Brian Eno får stanna, som vanligt), och in med Jakob Hellman, The Byrds och The Mars Volta (min lilla guilty pleasure).
Just vad det gäller Jakob Hellman, så vill jag passa på att rekommendera dennes låt "Vintern dör", vars titel minst sagt är kongenial med årstiden. Länge har jag väntat på att lyssna på denna pärla till vårvind, vars svala 80-talsproduktion inte kunde smickra den mer. Den har de flesta åttiotalselementen: plastpiano, en ansenlig diskant, samt harmoniserade, lätt distade, gitarrslingor som flyger in i tonikan likt fredsduvor. Finns det något bättre? Hellman sjunger oklanderligt sin starkaste melodi, med ord som känns befriande raka och trivsamma. "För solen lyser utanför och skuggor målar mönster och vintern dör" - inte bara är han orädd inför triviala ord, utan härligt vardagligt och opretentiöst, nästan barnsligt, sjunger han "och" onödigt många gånger (polysyndes!), vilket bara får mig att än mer vilja omfamna den här musiken, som romantiserar det vardagliga livet på ett fantastiskt vis.
Jakob Hellman målar en träsked så att vi mänskor anar Gud, han möter livets makter vapenlös. Precis som man ska göra när det ljusnar.

En hel låt av allt

2009-03-22T22:55:00.005+01:00

Världens bästa band släpper sin nya skiva Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk denna onsdag. Vi är många som trånar efter ännu ett litet sublimt pappersalbum att älska och spela sönder, och som bot på vår längtan kan vi så länge njuta av den här fina videon till den underbara låten "Tinnitus i hjärtat", en låt som jag finner vara oväntat bra. Jag hörde den redan i somras på Roskildefestivalen, men som vanligt vid livespelningar hamnar texten lite i skymundan, och då tyckte jag inte att låten var sådär fantastisk - men nu! Thomas Öberg fortsätter i samma jordnära, men ändå storslagna, anda som för 8 år sen, med briljanta textrader såsom "mina problem/har skaffat sig egna drömmar" eller "det finns innebörd/men den är orörd/och den drabbar oss mest/med sin försening". Lägg därtill Conny Nimmersjös och Johnny Essings skräniga, perfekt avvägda, gitarrspel och Jonas Jonassons bisarra mustasch, jag menar mjuka kraftwerksyntar, och bob hund är tillbaka i vad jag hoppas och tror är en veritabel tour de force. Jag tror förresten inte att jag någonsin har sett en tuffare basist än Mats Hellquist.
Jag kan samtidigt tipsa om en fullständigt obegriplig men smått charmerande bob hund-film som någon vänlig själ har laddat upp på youtube. Första delen finns att se här. Det sista, sjunde, klippet består till större delen av en förvirrande tolkning av "Reinkarnerad exakt som förut" av mystikerna Philemon Arthur & the Dung. Lyssna, om du vågar.

Move your mind, move your feet

2009-03-22T21:19:00.004+01:00

I år fyller skivbolaget Warp 20!
Warp är, för de oinvigda, ett skivbolag med fokus på elektronisk musik och har släppt många av mina absoluta favoritskivor, då de och deras artister aldrig tycks kompromissa med att varje nytt släpp ska vara intressant och nyskapande. Warp är, eller har varit, hem till storheter som Aphex Twin, Boards Of Canada, Battles och många andra artister som dyrkas av oss här på hindsight. Warp snålar inte med firandet utan ställer till med fester över hela världen och nya släpp med tidigare okänt material från många av sina artister. Kanske mest intressant är dock en samlingsskiva hälften av vars innehåll röstas fram här. Även om det tycks bli en ganska förutsägbar samling är röstsystemet ett kul initiativ.
Själva hyllar vi Warp genom att lyssna på ett av skivbolagen och IDM-rörelsens största anthems som även ligger högt på listan inför samlingsalbumet. Grattis Warp!

Recension: Muse - Origin Of Symmetry

2009-03-15T12:36:00.003+01:00

John

När man lyssnar på Origin of Symmetry blir snabbt tydligt att Muse har ambitioner. De skapar en tämligen originell stil genom att kombinera Rage Against The Machines tunga riff, dramatiken hos Queen, en gnutta Radiohead-ångest och en nypa funk, samtidigt som de inte är rädda för att utveckla längre låtar och blanda in elektroniska element. De elektroniska delarna är dock, undantaget på "New Born" och "Bliss", ofta klumpigt utförda med daterade och fånigt fisiga syntljud. Ambitionerna blir som tydligast på mångfacetterade "Citizen Erased" och lågmälda "Screenager", där stämningsfullt manipulerade bongotrummor och akustisk gitarr väver ett steampunkigt Haiti med båtgung. Synd bara att de inte kan hålla klåfingrarna från synten genom hela låten. Trots ambitionerna är albumets största förtjänst är dock de lite mer konservativa delarna, nämligen de tunga riff som återfinns på många av låtarna. I "New Born" bryts en suggestiv ouvertyr av mot ett luftgitarrsmaterialiserande riff och liknande följer i "Bliss" och i slutet på "Micro Cuts". "Hyper Music" väger tyngst då köttiga gitarrhugg kombineras med ett besinningslöst basriff och till låtens fördel saknas de ovan nämnda elektroniska elementen. Efterföljande "Plug In Baby" utgör en skarp kontrast mot "Hyper Music" då den efter en lovande inledning plötsligt förvandlas till menlös radiorock.
     Muse har en tendens att överdriva, en tendens som albumet blir lidande av. De vräker på med både sylt och choklad, en fettstinn men sällan lyckad kombination. "Space Dementia" är överdrivet teatralisk till både början och slut, och "Micro Cuts" samt "Megalomaina" fullkomligt vräker på med bombastiskt dunder av fel sort. Det är körer och rymdraketer och fan och hans moster. Som lök på laxen har vi sångaren Matt Bellamys röst som, trots att den ofta passar musiken ypperligt, går lite överstyr då och då. Slutet på i övrigt medelmåttiga "Darkshines" är det värsta exemplet; Bellamy vrålar, grinar och spelar över som en annan Jim Carrey. Å andra sidan är det skönt att Muse tycks ha självdistans. Musikalnummer är ju ofta bombastiska redan från början, men när Muse sätter tänderna i "Feeling Good" omdefinierar de begreppet. Det är kul, och passar framförallt låten bra, den känns mer lämpad för den sortens behandling än andra låtar på skivan, förmodligen på grund av dess lekfullhet.
     När jag så sätter mig för att skriva låtlistan kommer jag fram till varför jag håller "Screenager" så högt jämfört med de andra låtarna: Den är oförarglig och lågmäld i kontrast till resten av skivan. Det största orsaken till att Origin Of Symmetry - trots flera riktigt bra låtar - inte uppnår högre betyg är det genomgående överdrivna och svulstiga som är genomgående för albumet. Jag finner det ofta provocerande, jag kan riktigt föreställa mig genom musiken hur malliga Muse måste vara som personer. Det är kanske just denna attityd som får folk att gilla dem så mycket som vissa gör, men för mig sänker det en potentiellt bra skiva.
6/10

Simon

Muse debutalbum Showbiz fick kraftig kritik då det utkom, gruppen anklagades för att vara sades vara "Radiohead numero 2", i alla tidiga intervjuer jag har sett med Muse var en av standard frågorna: "Hur känns det att liknas vid Radiohead?" varpå svaret nästan genast löd "vi bryr oss inte". Det måhända att denna stämpel till viss del var berättigad, men med Origin of Symmetry raderas den mer eller mindre. Här märks dock mycket tydligare Muse, och framförallt, Matthew Bellamy's Rage Against the Machine influenser. Flertalet låtar såsom "New Born", "Micro Cuts" och "Hyper Music" innehåller de tunga gitarr riff som man bara måste "huvudbanga" till. Något som jag verkligen gillar med Muse är att alla medlemmarna står ut, förvisso är Bellamy den mest centrala figuren, men Chris Wolstenholme och Dominic Howard kommer aldrig i skymundan, alla medlemmarna fyller alltså en funktion som märks.
      Generellt sett är Origin of Symmetry väldigt bombastisk, men det är något som jag charmas jag av. Det finns många exempel på band som sträcker sig efter en för stor bit kaka, vilket även är fallet med Muse. Saken är dock den att de på nästan varje låt klarar detta. "Space Dementia" ger mig rysningar längs med ryggraden och jag försvinner ut i rymden för en stund, och jag kan inte sluta fascineras av Bellamys styrka när han träffar de höga noterna i "Micro Cuts". "Citizen Erased" är en alldeles lagom blandning mellan att ge mig ont i nacken, och vilja ta upp min tändare och svaja den i luften. Skivan avviker dock från detta bombastiska spår något med låtarna "Feeling Good" och "Screenager", vilket är välkomnat. Även om jag varit positiv så är skivan inte perfekt; låtarna "Plug in Baby", "Darkshines" och "Megalomania" bidrar till ett smärre poängavdrag. Även om jag till en början älskade "Plug in Baby" så är denna låten för centrerad runt ett "huvudriff" som i sig är bra, men de andra bitarna står inte ut tillräckligt mycket och refrängen känns tillslut tjatig. I "Megalomania" sträcker sig Muse efter en för stor kakbit, och det är tråkigt att de valt att avsluta skivan med detta spår. Skivan landar tillslut på en väldigt stark 8:a.
8/10

Max

Jag tror att Origin of Symmetry är en platta jag hade tyckt om, ifall jag hade haft lägre krav på originalitet angående rockmusik. Muse är definitivt kompetenta, det är inte där musiken brister, utan det är snarare det alltför grandiosa anslaget i musiken, och den plastiga ångesten som tar sig i uttryck i form av slabbiga textrader såsom "You make me sick/Because I adore you so". Skivans sista titel, "Megalomania", sammanfattar allt som är dåligt med den - Matthew Bellamy har till och med brytt sig om att ytterst klichéartat nyttja en kyrkorgel för att lägga på extra grädde på denna makabert svulstiga ljudtårta. Det finns flera spår som lider av ett helt oacceptabelt episkt anslag, däribland återfinns "Micro Cuts" där lyssnaren tvingas lyssna på ett generande wailande i tre minuter. Upplevelsen kan liknas vid att höra en smurfhit-version av Radioheads "Reckoner" framföras av Linkin Park.
     Skivan inkluderar ett par genreflörtar, där "Citizen Erased" är ett exempel på ett mer metalorienterat idiom. Men tyvärr, än en gång är Muse för skitnödiga. Riffet är på tok för uppenbart framfört; finess och subtilitet tycks inte vara vad Bellamy och de andra herrarna eftersträvar. "Screenager" är ett okej avbrott från de hetsiga riffen, men är lite kväljande i sitt navelskådande. Det luktar svett och hormoner, men det här är ju trots allt en av bandets tidigare skivor, så det kanske går att ursäkta. Spanska skalor lyfter på vingarna och flyger in i "Dark Shines", men används tyvärr på ett rätt förutsägbart vis, och det är oycksaligt att den är placerad efter "Screenager" som också innehåller spår av dessa; variationen går förlorad och blir tröttsam istället. En av mina favoriter på skivan är faktiskt en av de låtar som inte kan klassificeras som typisk för Muse: "Feeling Good" är en musikalcover som faktiskt är ett vinnande koncept med den något mer avskalade instrumentationen och avsaknaden av fånigt wailande. Måhända är bluesharmoniken lite malplacerad bland den övriga sci-fi-rocken, men det är en sammanhållen låt med ett ös som man tillåter sig att gilla, i kontrast till nämnda "Citizen Erased".
     Bandets specialitet är dock frenetiska gitarr- och basriff parade med kompetent drivna rockkomp, toppade med Radiohead-klingande melodier som härrör från Matthew Bellamys extremt tänjbara stämband, och det lyckas bra i ett par fall: "Hyper Music" har definitivt skivans schysstaste basgång och ett genuint ös, och "New Born" har ett riktigt eggande punkdriv i virveltrumman. Tyvärr faller den RHCP-klingande "Bliss" platt efter ett par lyssningar, inte minst på grund av de riktigt snuskigt sliskiga syntarna, och "Plug In Baby" hade varit riktigt bra om det inte hade varit för den trista fm-refrängen.
     Muse tar en klar riktning på den här skivan, men är inte tillräckligt ambitiösa i att förfina sin egen stil, vilket gör att en del spår känns halvhjärtade och mallade. Sliskigt och artificiellt. Gillas ej.
4/10

Låtlistor

John

1. Hyper Music
2. Bliss
3. Screenager
4. New Born
5. Citizen Erased
6. Micro Cuts
7. Feeling Good
8. Space Dementia
9. Megalomania
10. Plug In Baby
11. Darkshines

Simon

1. New Born
2. Bliss
3. Space Dementia
4. Hyper Music
5. Citizen Erased
6. Micro Cuts
7. Screenager
8. Plug in Baby
9. Feeling Good
10. Darkshines
11. Megalomania

Max

1. Hyper Music
2. Feeling Good
3. New Born
4. Bliss
5. Plug In Baby
6. Dark Shines
7. Screenager
8. Citizen Erased
9. Space Demetia
10. Megalomania
11. Micro Cuts

Kaiten Mokuba

2009-03-10T23:43:00.005+01:00

Inom en åtminstone överskådlig framtid hoppas jag kunna skriva en nybörjarguide till den japanska musikskaparen Susumu Yokota här på bloggen, då han är tacksam att utforska till fullo eftersom han verkar i flertalet genrer; jag tror det är en resa värd besväret. Det tycks mig som om han blandar högt och lågt, djupt och ytligt, på ett tämligen charmerande vis. Videon här ovan är inte någon officiell dito, men passar bra till stycket. "Kaiten Mokuba" är det inledande spåret på samlingsvolymen Image, på vilken han har samlat ett antal låtar från början av sin karriär, men också ett par från slutet på nittiotalet. Image hör till den 'svårare' halvan av Yokotas diskografi, då spåren inte riktigt kan kallas låtar, de låter snarare som kreativa infall eller olyckshändelser med oväntat bra resultat. Som en halvhjärtad inledning på den guide jag nu har utlovat kan jag nog rekommendera den här skivan som en startpunkt, eftersom den är så extremt personlig - den känns ibland som en musikmässig dagbok - och ger ett intressant perspektiv på hans övriga produktion. "Kaiten Mokuba" inger mig en känsla snarlik till den jag upplever när jag hör slutet på Tom Waits låt "Anywhere I Lay My Head" - en stolthet över livets patetik, en känsla av gemenskap och ett slags lugn sprider sig i sinnet. Inspelningsåret 1983 får låten också att kännas än mer förebådande, eller profetisk. Att ljudkvaliteten och leksaksljudet på tramporgeln får det hela att låta inspelat i ett totalmiserabelt litet pojkrum gör inte det hela mindre hjärtskärande. Sublimt.

hindsights guide till studiemusik: Del 3

2009-03-06T19:19:00.007+01:00

Under 1996 tog allas vår techno-nestor Richie Hawtin paus från arbetet under sina andra alias och påbörjade under namnet Concept 1 ett av hans mest minimalistiska projekt. Han släppte under detta år tolv stycken tolvtumsvinyler, en för varje månad. De var strikt limiterade, något som gjorde att även de mest fanatiska fansen fick väldigt svårt att skaffa en komplett samling. Två år senare släpptes dock 96:CD, som samlade femton av låtarna från Concept 1-projektet i CD-format; en samling som är utsökt lämpad för studier. Minimalismen är extrem, även för vana Plastikman-lyssnare: Ett par trummor kan ibland vara det ända som utgör en låt på över tio minuter där mönstret bara förändras betonings- eller effektmässigt och de många kortare mellanspels-spåren utgörs enbart av gåtfulla små ljud, ofta knappt hörbara.
Med denna starka återhållsamhet i åtanke är musiken påfallande stämningsfull och atmosfärisk. Det ligger något förutom det maskinella något hypnotiskt över repetiviteten och det finns en illvillighet som gör musiken härligt ödslig och ogästvänlig, trots att Hawtin är betydligt mer subtil i det avseendet än exempelvis kollegorna Aphex Twin och Venetian Snares. Allt är inte fantastiskt, men monotonin och kontinuiteten gör ändå 96:CD till en passande ljudmatta för studiesyften, särskilt då för matematik och naturvetenskapliga ämnen med tanke på de reduktionistiska och mekaniska dragen.

Anna Järvinen - Boulevarden

2009-03-01T17:11:00.003+01:00

Anna Järvinen, aktuell med sitt andra album Man Var Bland Molnen, framför i detta klipp fantastiska "Boulevarden". Shocktillståndsvarning utfärdas. Jag tar mig för pannan och frågar mig hur i hela friden tråkmånsarna Ternheim och Norlin kan få så mycket mer uppmärksamhet.

Godspeed You Black Emperor! - Lift Yr. Skinny Fists Like Antennas To Heaven!

2009-02-23T22:33:00.014+01:00

John

Jag knäpper knapparna på min vita uniform, tar på mig min vita hjälm och hänger på mig virveltrumman. Jag börjar marschera framåt, framför den armé jag representerar, en armé jag varken sett eller hört, en armé jag intuitivt vet finns bakom mig. Jag känner deras kraft leda mig framåt, trummandes virvel efter virvel. Jag vet att min död är nära förestående liksom döden för den här jag företräder, jag vet att allt jag älskar och tror på kommer förintas snart, snart. Men detta inger mig ingen rädsla, jag är fast besluten att gå i strid en sista gång. Bebyggelsen omkring mig blir allt glesare och den kalla motvinden allt starkare, jag slår mina virvlar allt hårdare. Till slut ser jag bara en ändlös, sargad motorväg framför mig. Min hjälm blåser av i den allt starkare vinden. Min uniform blir trasor. Samtidigt blir horisonten ljusare och ljusare, en osynlig sol bländar mig, jag förgås, jag släpar mina ben två sista steg framåt innan allt blir vitt och sömnen tar över.
     Detta upplever jag de första sex minuterna av ...Skinny Fists. Fjorton minuter därefter ligger jag upphängd på taggtråd. Jag ser ingenting och hör bara hur orderna ropas ut över mitt huvud.
     Detta är bara två av alla de upplevelser jag får lyssnandes på Skinny Fists, en dubbel-skiva med totalt fyra spår, samtliga instrumentala bortsett från ett antal konstmusik-liknande inspelningar. Det låter förmodligen fantastiskt pertentiöst, och det är det kanske också, men de extremt starka känslor som bor i detta album är lika lätta att känna igen som de är svåra att sätta ord på. Musiken bär på en postapokalyptisk stämning och en stor sorg över världen och människan, en stämning som ligger som ett tätt men subtilt hölje över hela albumet. Starka partier varieras med svaga, och gemensamt för de starkare är en känsla av blåst, gitarrerna och stråkarna bildar så starka ljud att man känner sig som vore man mitt i orkanens öga. De svagare ger i gengäld tid för återhämtning och eftertanke, särskilt efter att ha viftat med armarna likt en epileptisk dirigient under ett av de instrumentala klimax som nås med jämna mellanrum. Transportsträckorna emellan dessa känns dock aldrig som dödtid, utan snarare som tematiska episoder som berikar och utökar det svårdefinierade budskapet då lyssnaren får mer konkreta saker att relatera till.
     Det är tydligt att Godspeed You Black Emperor! har starka åsikter, men vilka är mindre tydligt. På konvolutet finns teckningar som tycks ha med kapitalism att göra, men texten blir aldrig mer tydlig än "what does anyone want but to feel a little more free?" Dessa namnlösa åsikter representeras i musiken av ett antal ljudkollage-liknande partier som inkluderar bland annat en samling lekande och sjungande franska barn, ett utrop på en bensinstation och en gubbe som pratar om sin barndom på Coney Island. Min personliga favorit bland dessa är "Chart #3" där en gråtmild man predikar om hur det känns att möta Gud.

...and when you penetrate to the most high god you will believe you are mad, you will believe you've gone insane [...]Because when you see the face of god, you will die,and there will be nothing left of you except the god-man, the god-woman, the heavenly man, the heavenly woman, the heavenly child...

Dessa passager är väldigt öppna för tolkning, och det är kanske än av albumets främsta styrkor, att man som lyssnare är fri att tolka hur man vill då det inte finns någon sång som uttrycker åsikter eller leder en i olika riktningar.
     Det finns partier som jag inte tycker tillför något, eller partier jag tycker är för utdragna, men som helhet är detta album en storartad musikalisk upplevelse. I vissa kyrkor har jag erfarit att man gärna lyfter sina händer för att prisa Gud. Det har jag inte gjort på länge, men vid fjärde spårets fullständigt hjärtskärande slut kapitulerar jag.
9/10

Simon

Jag hade aldrig hört talas om Godspeed! You Black Emperor innan de, genom denna recension, blev presenterade för mig(med detta sagt så hade jag aldrig heller hört talas om Cassie men då kändes det ändå som jag visste vad som komma skulle). Jag visste alltså inte riktigt vad det var som väntade mig när jag tryckte på play och började lyssna på (one) - det vill säga CD1 från Lift Yr. Skinny Fists to Heaven!.
     Att säga att denna skiva inte, till en början, är svårlyssnad skulle vara att ljuga. Dessa fyra spår, fördelade på (one) och (two), är i genomsnitt tjugo minuter långa vardera med flertalet intervaller som av gemene man skulle tolkas som rent oljud. Det var konstiga monologer av okända människor och ljud av till exempel "tuffande" lokomotiv blandat med en känsla av förtvivlan och hopplöshet. Efter de första ordentliga genomlyssningarna kändes det som att jag stupat i Pamplona och hundratals tjurar hade sprungit över min kropp. Min hjärna hade förvandlats till deg och jag förstod inte riktigt vad det var som hade hänt. När jag trots allt bestämde mig för att ändå lyssna en gång till, började jag förstå hur bra detta var.
     Lift Yr. Skinny Fists ären ljudbild som illustrerar apokalypsen, våran undergång. Skivan öppnar med "Sleep", det bästa spåret på hela plattan där man till att börja med hör en intervju med en gammal man som pratar om hur Coney Island, en ö i den södra delen av Brooklyn - New York, har förändrats; "They don't sleep on the beaches anymore". Man har en föraning att någonting kommer att hända, precis som en van sjöman känner att en storm är på väg. Det som gör Lift Yr. Skinny Fists så interessant är att man inte vet när stormen ska drabba en. Genom alla låtarnas symfoniska struktur tas man på en resa med flertalet bombnedslag och just precis när man tror att det är över, träffas man igen.
     Jag kan nästan inte beskriva hur starkt jag upplever "Sleep", "Antennas to Heaven" och "Static" när jag lyssnar på dem. Det är fruktansvärt svulstig men ack vilken känsla den har i sig. Dessvärre tycker jag att "Storm" drar ner skivan något. Missförstå mig inte, det är en bombastisk låt men för mig överänstämmer den inte med den generella känslan jag får av de andra tre spåren. "Static" räddar dock (two) genom sin oerhörda uppladdning som slutligen mynnar ut i katastrof och sedan en känsla av tomhet med just det som jag i början uppfattade som oljud. Man måste ge denna skivan en chans, när man väl gör det förstår man hur jävla bra det här egentligen är.
9/10

Max

Profetiskt nog släpptes Lift Your Skinny Fists Like Antennas To Heaven i vårt millennies första år, som ett preludium till allt som skett under denna tid. Och visst, Godspeed You! Black Emperor visste vilket grundtema de skulle slå an; dom förstod på vilka sätt katastrof och undergångsrädsla skulle prägla vårt årtionde, hur temana skulle komma att varieras. Dom förstod hur vår andlighet skulle rinna ner i kloakerna och aldrig mer återvända som annat än poltergeister med uppdrag att straffa oss för vår världsomfattande apati. GY!BE vädjar till oss som människor: vi måste konkurrera med vår civilisation och inte med varandra, vi måste erkänna våra själar och blåsa liv i dem, för att delta i den allomfattande kommunikationen, där vi och våra kroppar utgör noderna i detta nät; våra trotsets nävar är våra antenner. Den sorgmodiga optimismen får störst utlopp i upptakten till skivan, "Storm", där man kan anta att stormen som åsyftas är just vårt motstånd mot förytligandet och förfulningen. Det här dubbelalbumet är diametralt motsatt till den kommersiella popmusiken: fyra mastodontliknande musikstycken på runt tjugo minuter var, uppdelade på två cd-skivor är ingen easy listening.
     På Lift Your Skinny Fists... lyckas GY!BE briljant placera lyssnaren i sitt sammanhang med hjälp av flertalet samplingar från omvärlden, hämtade från flygplatser, radiostationer etc., vilka ofta frekventerar de dryga 90 minuter musik som skivan består av. De tjänar till att skapa en politiskt, alternativt generellt utåtblickande, reflekterande plattform för musiken, samtidigt som de är outsägligt poetiskt använda; rörelsen "Chart #3" som utgörs av en radiopredikan är ett utmärkt exempel på detta, där pastorns religiösa extas och lidelse både är rörande och skrämmande, eftersom man förstår att han här utgör toppen på det isberg som är den bisarra amerikanska frikyrkliga rörelsen, vilken uppenbart är föremål för den samtidskritik som är närvarande i musiken. Om jag minns rätt är GY!BE uttalade anarkister, och även om man inte föredrar en sådan ideologi, är det fortfarande en vital del i musikens stämning, den ger på något vis riktning åt svärtan.
     På tal om religion, så måste jag också nämna att det här är religiös musik. Det överdåd och det episka anslag som genomsyrar deras kännetecknande musikaliska kliman lyfter musiken till en metafysisk nivå, särskilt då ordet "heaven" är närvarande i albumets titel. Och kanske är det inte så mycket dyrkan eller uppfinnandet av en ny himmel som det rör sig om, det rör sig snarare om att avprivatisera den gamla. Det kanske är härifrån de militaristiska inslagen i musiken kommer ifrån, det är som att bandet försöker mobilisera, eller kanske snarare organisera, oss till att kämpa mot andlighetens byråkrater och politruker och återerövra vad som rättmätigen tillhör alla: själsligheten.
     Men inte är det bara religion det handlar om. Nej, här finns också en enorm saknad efter det genuina, efter en trygghet att luta sitt arma huvud på. Det främsta exemplet är början på tredje stycket, "Sleep" där en gammal man talar om det gamla Coney Island, hur idyllens gyllene sken är som bortblåst. Saknaden, sorgen och frustrationen är även starkt närvarande i klimaxet för andra stycket "Static" där ett pumpande arpeggiokomp med stråkar och elbas paras med en ångestvrålande gitarr som låter skrämmande mänsklig; det är som om ackompanjemanget är en blåsbälg som gör allt för att elda på ångestbranden. En annan intressant kontrast dyker upp i det avslutande stycket "Antennas To Heaven" där fransktalande barns sång och lek följs av ett ambientparti, vilket i sin tur abrupt blir ett exploderande och bombastiskt omvälvande musikaliskt rus, som dessutom besitter en större harmonisk dynamik och variation än resten av skivan. För mig är denna följd av rörelser genialisk: barnens naivitet följs av en varsamt melankolisk stämning som närmar sig nostalgi, vilken ersätts av en aggressivitet utan dess like, som en kanalisering av längtan tillbaka till lekens drömvärldar; en frustration över att vara så plågsamt inordnad i vår grymma verklighet. Det är nog just dynamiken som gör den här musiken så otroligt mäktig, GY!BE är mästare på att rida på sina egna vågor, vilket mer än bevisas i den aggressiva utveckling som "Static" följer.
     Det här är ett album späckat med emotioner och idéer. Tolkningsdjupet är oändligt, men hur du än bestämmer dig för att utforska det, kvarstår den oslagbara stämning som frammanas av musiken och samplingarna, och den är det viktigaste. Instrumentationen är - vågar jag säga stilbildande? - då blandningen av elgitarrer, elbas, trumset, blåssektion, stråkar och klockspel nu kan klassas som en av hörnstenarna i nordamerikansk/kanadensisk postrock- och indieestetik. De främsta arvtagarna kan nog med lätthet sägas vara Arcade Fire.
     Lift Yr Skinny Fists... är ett konstverk som både bygger illusioner och krossar dem, det sätter in dig både i en fantasivärld (ungefär som Johns fantastiska krigsbild här ovan) och i verkligheten. Här finns smärta, vrede och sorg, men också det innerliga ljuset, ett hopp som vägrar dö. Må så vara att det är överlastat och bombastiskt, men det är blott missklädande ord för en genuin oro, innerlighet och ilska.
9/10

Låtlistor

John

1. Antennas To Heaven
2. Storm
3. Sleep
4. Static

Simon

1. Sleep
2. Antennas To Heaven
3. Static
4. Storm

Max

1. Storm
2. Antennas To Heaven
3. Static
4. Sleep

Max polemiserar mot riktigt dålig smak

2009-02-22T21:20:00.005+01:00

Se här.

Visst har de värsta vågorna från konstfackdiskussionen ebbat ut, men den här bloggen heter trots allt hindsight, så härmed plockar jag åter upp den goda smakens fana. Och musik är konst. Så jag kan alltså rättmätigen skriva något om Konstfack, även om det här kanske primärt är en musikblogg.

Uppenbart i den här situationen är att vi kommit till en punkt då vi diskuterar konstens värde. Konsten är för mig, liksom människan, ovärderlig. Tyvärr är den senare högre prioriterad, så därför vill jag börja med att säga att jag inte stöder studenten som simulerade suicidal eftersom hon tog en plats i ett system som någon annan kunde ha behövt åtskilligt mycket mer. Sverige är trots allt ett land med en spektakulär självmordsfrekvens. Däremot stöder jag till fullo NUG och hans vandalisering av spårvagnen och tycker absolut inte att dessa två provokationer kan ordnas under en och samma kategori.

Det hela är en fråga om perspektiv - jag skulle från min personliga ståndpunkt kunna ifrågasätta varför SVT ska sända Melodifestivalen och producera dokusåpor eftersom det också får mig att kippa efter andan då (personlig åsikt) det är värdelös djävla skitkultur som går att substituera väldigt enkelt (/personlig åsikt), och som vi dessutom upplever varje dag ändå på andra kanaler. Ja visst, public service ska stå för ett brett och representativt utbud, men den principen är föråldrad; vi har mycket fler privata TV-kanaler i dag än förut och det bästa public service i så fall kan göra för att bidra till ett bredare utbud är att sända s k "kvalitets-tv". Dessutom står det i SVTs direktiv att den television som ska sändas ska kännetecknas av relevans. Jag har svårt att etikettera Melodifestivalen som "relevant" eftersom det är kultur vi ändå står ut med varje dag, särskilt eftersom Idol och dylika kulturella tumörer är så stora idag.

På grund av detta förstår jag inte hur vi inte kan tillåta oss att tillåta en konstelev att förstöra något för en kostnad av 100 000 när det läggs så pass mycket pengar på Melodifestivalen, som är ett uttryck för en smak som ändå redan produceras i lösvikt av andra aktörer. Det tycks i allmänhetens sinne vara statens uppgift att blott stödja blaskig, förutsägbar, underhållning och inte stödja något som skulle kunna vara originellt och nydanande (om det inte är gratis). Allmänhetens klichéer om att "konsten är ovärderlig" exploderar som en kyckling skjuten med hagelgevär när det tydligen finns ett utsatt ekonomiskt pris per konstverk. Konstverken ska vara ekonomiskt effektiva, mätta utefter hur många självförhärligande och självberättigande endorfiner som utlöses per krona och sekund.

Det är skrämmande hur långt människor kan gå för att praktisera censur och agera utefter oförstående och ekonomi. Var finns sympatin och intresset för konsten som ett medel att beröra och utvidga vår påvra, mänskliga, referensram? På vilket sätt berörs NÅGON av att en spårvagn går sönder (lite) till förmån för något så mycket större: konst? Tydligen är det ofantligt mycket värre när en konstelev gör det en när någon annan graffare eller vandal gör det. För konst är farligt och riskerar att rasera den sinnesslöa slaskstruktur som råder.

!!!

hindsights guide till studiemusik: Del 2

2009-02-18T22:55:00.009+01:00

Königsforst av tyske ambientnestorn Wolfgang Voigt, under aliaset GAS, är ljudet av den dånande Historien, den grå virvlande verklighet som skett och ständigt sker. Att lyssna (och tänka) till den här musiken är att låta sitt sinne sitta i det svarta järngrå lokomotiv som går tvärs genom dåtiden; man stannar ibland vid vissa huvudstationer, ibland heter dom "Industrialisering", ibland "Folkmord". Skivans obevekliga 4/4-bastrumma tuggar på genom skivan ungefär som lokets drivaxlar får hela tåget att skaka. Rälsen är inte försedd med slipers i trä - nä, det är snarare åren och månaderna som hackar upp linjen.

...och när du inte sitter på ett tåg är du ombord på en atlantångare som sporadiskt tutar i sin molande mistlur: det är epik på hög nivå. Estetiken påminner om gulnade fotografier och stora slagskepp. Ändå är det en harmonisk, dämpad stämning som råder: precis som du och ditt sinne betraktar historien och vänder och vrider på händelseförlopp har Voigt dränkt all musiken i en isolerad tankevärld där suddiga sinnebilder avlöser varandra, dån efter dån. Och inte är det en tillfällighet att vissa syntar är försedda med distorsion, vilket som bekant på engelska betyder förvrängning, för vad är historia, om inte just det?

hindsights guide till studiemusik: Del 1

2009-02-16T20:41:00.005+01:00

Interstate är i alla avseenden ett tvättäkta biologi-album. När man utvidgar sin kunskap på måttligt intressanta områden som celldelning eller matsmältningssystemet är det skönt att ha Monolake i lurarna, och särskilt Interstate, då den genom sin organiska ljudbild skapar en atmosfär som förvandlar vilken trist enzym som helst till ett intressant och oumbärligt verktyg i en fungerande människokropp. Tänk vad musik kan göra! Man har redan från början svårt att lyssna på "Gecko" eller "Amazon" utan att se diverse kolonier av konstiga djur framför sig, och hela skivan fortsätter genom en djungel som känns av både utvärtes och invärtes, något som får plattan att passa som hand i handske med alla sorters biologi. Att sedan ta in avslutande "Terminal" efter en hård session med cellmembranets uppbyggnad är inget annat än ren njutning. Skivan fungerar även bra till matematik.

Lika som bär

2009-02-13T14:25:00.004+01:00

Där fick ni, hipsterdjävlar.

Lika som bär

2009-02-13T12:22:00.001+01:00

vatten, vatten, bara vanligt vatten

2009-02-11T17:13:00.009+01:00

Kanske är det bara jag som har det oförtjänt bra att jag inte inser vilket slöseri med tid William Basinskis musik utgör, eller så har jag faktiskt kommit till en insikt som är värd att dela med sig av. Men det är underbart att låta alla nyheter, alla skräniga företeelser bara blåsa förbi öronen och lyssna på något så innerligt substanslöst som watermusic I & II av William Basinski. Och visst skulle man nu kunna döma mig till outtömlig skitnödighet som faktiskt både lyssnar OCH publicerar ett inlägg om sådan musik, men jag kan inte låta bli att tycka att de är mästerverk. Det är en högst subjektiv uppfattning och jag ämnar inte följa eller konstruera några hierarkier, därför att det är just vad watermusic INTE handlar om; ty det är så, att två timmar outtröttligt synthdrönande, tonsatta ljusstrålar och ljusreflektioner har en oansenlig, men ovärderlig effekt. Tillvaron vänds inte upp och ner, den snarare smälter, befriande nog. Har ni någonsin hållit i en isbit och smält den under varmt vatten? Ungefär så känns det, fast utsträckt över två timmar (om du nu väljer att ta dig igenom båda, det är inget måste direkt...) Det är inte eskapism, snarare... tja, en positivt laddad likgiltighet? "...vinnarnas och förlorarnas röster flyter ihop." - Genau so!

Så egocentrisk och navelskådande musik borde, egentligen, inte få finnas, men det är balsam för själen att gå runt i visshet om att ord och handlingar inte är mer än ringar på vattnet som snart ebbar ut, och att istället för att delta i larmet, mentalt ligga och flyta på den livboj som Basinski kastat ut i vattnet. Få har gjort så humanistiska konstverk.

Därför! Ett, tu tre, på det fjärde ska det ske..!

I Digital Love You

2009-02-11T00:05:00.002+01:00

Med matteboken uppslagen nynnade jag förstrött på "Alexander kyckling"-låten då jag plötsligt kom ihåg det skändade orginalet: Daft Punks "Digital Love", en låt som förmodligen ligger alla som hört den varmt om hjärtat och en av de låtar som introducerade mig till elektronisk musik överhuvudtaget. När jag gick i sexan förknippade jag elektronisk musik med själlöst fusk och de house- och trance-anthems som medföljde på diverse Absolute Music- och NOW-samlingar talade knappast emot min uppfattning. Ändlös repetition och fåniga one-liners till texter. På en av dessa samlingar låg Digital Love.
     Det var något väligt annorlunda med just den; den hade en text som var lätt att relatera till, en organisk ljudbild och en nostaligisk känsla som överträffade det mesta. Gitarrsolot, som i sin kraft bara kan liknas till slutet på Stjärnornas Krig då dödsstjärnan exploderar, hjälpte säkert en unge som snöat in på heavy metal på traven. Det tog tid att medge för mig själv att jag gillade den, men snart började jag tycka om även "One More Time" och "Harder, Better, Faster, Stronger" och lånade därefter Discovery på Nässjö Stadsbibliotek. Efter det var barriären krossad och vägen låg öppen för möten med all möjlig elektronisk musik.
     Då tyckte jag inte att det var en fantastisk platta och det gör jag inte nu heller, men den har helt klart växt sen dess. Den har ett antal låtar som är som är helt otroliga, och bland dem är "Digital Love" främst. Satan, vad jag älskar den låten. Ackorden, melodierna. Och aldrig har väl en vocoder används på ett så kärleksfullt sätt, varken förr eller efter. Jag tycker mig se svallvågorna av det än idag, inte minst hos en viss dvärgrappare.
     Jag har aldrig stått på ett dansgolv där alla är olyckligt förälskade och där ett unisont "why don't you plaaay the gaaaaaame!!!" stiger som vargens ylanden mot fullmånen, men det ämnar jag göra innan rör mig vidare mot klubblivet bakom pärleporten. Tills dess får mitt sovrumsgolv duga.

Roskilde - 2009

2009-02-09T15:48:00.000+01:00

Det har mellan mig, John och Max diskuterats om vi kanske skulle ta oss till Roskilde 2009. Därför känner jag det högst relevant att kommentera blandningen av de band som hittills är bokade:

Slipknot (US) - En blandning av ja och nej. Det är hårt och de har sannerligen kläckt fram några riktigt bra låtar. Även om jag personligen inte lyssnat igenom hela nya skivan som släpptes under hösten 2008, så märker jag att bandet mer och mer börjar likna Stone Sour (det vill säga sångaren Corey Taylors andra band). Jag gillar att höra hur ett band utvecklas från skiva till skiva men i mina ögon är denna utveckling inte positiv. Slipknot är dock kända för att kunna ställa till med riktigt maffiga liveframträdanden och ni vet ju hur det är, en moshpit om dagen är bra för magen!

Coldplay (UK) - Även om det skulle vara kul att få Coldplay och sjunga med på alla deras "klassiker" så är det ingen överdriven känsla av eufori över att de har bokats. För mig är Coldplay klyschigt nog låten "Clocks". Jag vill inte vara någon "Hype-hatare" och kan inte heller vara det med tanke på att jag inte lyssnat på senaste skivan, men jag tycker ändå att själva låten "Viva La Vida" är överskattad.

Amon Amarth (S) - "Viking Metal" ifrån Sverige. That says it all. En Svensk tappning på Dragonforce, det vill säga instrumental-onani förenat med folkmusik. Nej, inte den bästa av kombinationer. Men det är bara första intrycket, jag borde inte yttra mig alltför mycket innan jag sätt dessa 30-åriga män i getskägg svettas på scen!

Cancer Bats (CAN) - Kanadensisk Hardcore. Jaha. Så länge de inte spelar samma dag som Slipknot så kan de ju iallafall få fylla ut min "Moshpit-kvot".

Madness (UK) - Ska-pop blandat med en Brittisk arbetar accent var det första intrycket jag fick när jag besökte deras myspace. Om det är flipp eller flopp är för tidigt att säga, men det är nog garanterat skönt att gunga till sådär framåt kvällen.

Darkane (S) - Trash-metal; som Amon Amarth minus folkmusik. Det vill säga instrumental-onani.

Av dessa släpp att döma så vill jag väl inte påstå att det för mig är en "salig blandning". Med det sagt så finns det ändå helt klart hopp för att Roskilde - 2009 blir en riktigt trevlig festival!
Hur mycket rätt/fel har jag? Kom gärna med dina egna kommentarer på banden eller alla bokningar generellt sett!

Lika som bär

2009-02-08T13:55:00.002+01:00

Recension: Cassie - Cassie

2009-02-07T02:19:00.004+01:00

John

För att tydliggöra: Cassie har ingen fantastisk röst. Långt ifrån. Nina Perssons röst har jämförts med kalles kaviar, men Cassie känns snarare som ett trist lättmargarin. Den fyller sin funktion, men rymmer få känslor och saknar originalitet. Detta sagt så är den aldrig heller störande utan är trivsam och mysig på de lugnare låtarna. Det blir lite väl mycket pratsång på vissa spår, men dessa är ofta i gengäld fantastiskt snyggt producerade, och det är just produktionen som är en av de största behållningarna på albumet.
I en värld där den megalomaniske Timbaland får större och större ego är Ryan Leslies sparsmakade produktion som en frisk fläkt efter kvalmig bastu. Inga slammrande slagverk, inga rap-ambitioner och definitivt inga fåniga ”ey” mitt i en låt. Missförstå mig rätt, Timbaland har gjort mästerliga arrangemang och beats till framförallt Justin Timberlake och Nelly Furtado, men med soloplattan, alla samarbeten och hans ständiga uppdykanden i videor började han kännas mer och mer som en parodi på sig själv. Med verktyg som låter väldigt grundläggande skapar Leslie magi på låtar som otroliga ”Me & U” och flamenco-flirtande ”Just One Nite”. Minimalism i R’n’B ser jag gärna mer av.
Produktionen hade förstås inte kommit till sin rätt utan låtmaterial att fästas vid och det har Cassie verkligen. Med vissa undantag är låtarna beroendeframkallande pärlor med förvånansvärd livslängd som redan efter första lyssningen etsats fast vid trumhinnan och tycks hålla i evighet. ”Long Way 2 Go” har syntar som synålar och en sexigt lekfull framtoning, men efter den och inledande ”Me & U” blir låtarna mjukare och texterna handlar mer om problematiska förhållanden. Särskilt ”Kiss Me”, en knastrig sängkammarlåt av stora mått, visar att Cassie och Leslie även behärskar mer bräckliga låtar till fullo.
Jag nämnde vissa undantag ovan och ”What Do U Want”, Cassies personliga favorit på plattan, är det främsta av dessa. Med beats som påminner om Gwen Stefanis ”Hollaback Girl” och – hemska tanke – hejarklackskörer blir ”What Do U Want” en hemsk upplevelse som attitydmässigt påminner om Pink och som är direkt olämplig för Cassies röst. ”Ditto” är långt ifrån ett lika stort klavertramp, men är för söt för att tas på fullt allvar.
Trots vissa snedsteg är Cassie en fantastisk kista med åtskilliga låtskatter som jag rekommenderar varmt. För trots att den hade kunnat vara bättre kommer jag med största säkerhet forstätt tjata ut de många favoriter jag funnit här.
8/10

Simon

Vad måste man ha för att lyckas i R'n'B-branschen? Nej, det är ingen retorisk fråga, men jag tror att du och jag kan lista ut några av de faktorer som behövs för att man, som kvinna, ska kunna bli en lyckad "produkt"; ett bra utseende, en bra sångröst, bra producenter, bra låtskrivare, etc. Har då Cassie det som krävs för att hon ska kunna ta världen med storm? Inte med denna skiva. Den är inte dålig, men den är inte heller bra. Cassie stannar nånstans mittemellan.
Skivan öppnar helt okej med låten "Me & U" som har en någorlunda stark refräng som gör vad den ska; den etsar sig fast mellan öronen. Dock så bör det tilläggas att detta till stor del beror på de beats som har lagts till av Ryan Leslie. Cassie innehåller några fler starka titlar; "Long way 2 go", "Miss your touch" och "Just one nite". Detta är dock ingen dansskiva och inte heller något jag skulle sitta och lyssna på i bilen. Det är lite ironiskt att mer eller mindre alla låtar präglas av en "in-the-bedroom-vibe" då många av dem handlar om hur tuff Cassie är mot alla killar och hur svår hon är att "erövra".
Det är detta skivan faller på, dvs texterna. Ja, det funkar om du hör en låt på radion, men att sitta och lyssna igenom hela skivan (som är ungefär 30 min lång) är ganska tråkigt. Det värsta är att de av någon anledning lade till en "Interlude", ett spår där Cassie pratar med en pojkvän eller något dylikt. Det är förskräckligt. Detta är en okej skiva, lyssna på de låtar jag rekommenderar, strunta i det andra.
6/10

Max

Som den mest neurotiska och bipolära skribenten här på bloggen, kommer jag att stå för de mest förvirrade och inkonsekventa recensionerna - möjligen på grund av att jag inte vågar tillåta mig själv att gilla vissa saker och ting... som Cassie. Nej, hon är nog ingen guilty pleasure. Nej, hon är inget sinnesutvidgande geni. Nej, hon är ingen bra sångerska. Nix, hon är inte smårolig, ens från ett ironiskt perspektiv. Ändå kan jag inte skriva att den här skivan är Dålig. Kanske är det för att det känns som att gå på spa när låtarna sätter igång med sina relativt minimalistiska produktioner, där slicka hihats och andra perkussiva element utgör taktil massage, beatsen det mer handfasta, och Cassies intetsägande röst någon form av hudkräm. För inte är det hon som masserar, nej, det är nog producenten Ryan Leslie som har henne insmetad på sina händer...

Det jag gillar med den här skivan är de sporadiska rätt fina sångstämmorna, den fejkat spanska akustiska gitarren, de riktigt blaffigt sofistikerade syntarna, och hur allt utgör en snygg helhet, där små, porlande fraserade melodier skuttar runt på bastrumman. Det relativt låga tempot varvas också med ett par snygga upbeat-låtar, av vilka dock den låtsat nostalgiska "Miss Your Touch" hade kunnat avlägsnats, den tafatta knorrbasen och phasergitarren har förlänats med för mycket sjuttiotalssound för att det ska passa in på en så 00-talig skiva som den här.

Skivans stora nackdelar är de oentusiasmerande sånginsatserna och framför allt två låtar: motbjudande äckligt sockersöta "Ditto" och den Pink!-doftande, nej förlåt, pinkstinkande, "What Do U Want". Jag utelämnar eventuell kommentar om halvfabrikatstexterna.

Men, ack, det här hade inte varit en lyckad produkt om den inte hade haft i alla fall något som kan försätta lyssnaren i musikmässigt snabbmatskoma (det är ju trots allt rätt angenämt), och till det ändamålet rekommenderar jag "Me & U", "Long Way 2 Go", "Call U Out" och eventuellt "Kiss Me". "Not With You" funkar också som en snygg softad lampa i hörnet, men inte mycket mer.

Egentligen vill jag inte ens ägna den här skivan uppmärksamhet. Trots allt är det skräpkultur, men så dogmatisk kan man inte vara. Hamburgare är ju gott.

5/10

Låtlistor

John

1. Me & U
2. Kiss Me
3. Long Way 2 Go
4. Miss Your Touch
5. About Time
6. Just One Nite
7. Call U Out
8. Not With You
9. Ditto
10. What Do U Want

Simon

1. Miss Your Touch
2. Me & U
3. Long Way 2 Go
4. Kiss Me
5. Just One Nite
6. About Time
7. Call U Out
8. Ditto
9. What Do U Want
10. Not With You

Max

1. Long Way 2 Go

2. Call U Out

3. Me & U

4. Kiss Me

5. Not With You

6. Just One Nite

7. Miss Your Touch

8. About Time

9. Ditto

10.What Do U Want

Lika som bär

2009-02-03T17:30:00.002+01:00

PRELUDE

2009-01-31T22:04:00.001+01:00

Välkomna till vår musikblogg! Här kommer en introduktion för att ge er en uppfattning om vilken slags verksamhet som skall bedrivas här.
Syftet med den här bloggen är att illustrera den subjektivitet som är oundviklig när det kommer till att fälla omdömen rörande musik. Å andra sidan vill vi inte att våra individuella åsikter skall störas utav s k. "hype", och recesenserar därför bara plattor som har minst ett år på nacken. Därav vårt finurliga bloggnamn. Trots våra vackra ideal så är bloggen egentligen ett svepskäl som ger oss en anledning att bråka sinsemellan. Det är ju så roligt.
Vi äro tre oliksinnade parvlar med ett stort intresse för musik. Med stort intresse kommer lyckligtvis starka åsikter, vilka vi är måna om att uttrycka. Dessa starka åsikter kommer förmodligen inte alltid att vara kongeniala med dina, men vi anpassar oss tyvärr inte för att smörja in dig med den mellanmjölkskritik som annars figurerar i svensk media. Inställsamhet äro utav ondo.

Här kommer en liten handledning:

- Vi väljer ut skivor från våra respektive skivsamlingar, vilka vi låter cirkulera mellan oss.

- Varje recensent skriver sedan en recension ur sitt perspektiv för varje skiva.

- Vi ämnar publicera tre skivrecensioner i veckan, där alla tre handlar om samma skiva. Detta för att effektivt illustrera hur våra ståndpunkter kan skilja sig åt.

- Vi gör även topplistor där vi rankar de bästa respektive sämsta spåren på varje album. Detta för att understryka den subjektivitet som förs fram i texten. Eller för att vi ska få ännu mer att bråka om. Välj själva.

- Betygsstegen baseras på en nyckel av tio stödord, vilka är de följande:

10. Mästerverk

9. Riktig djävla kvalle

8. Grym

7. En skön platta liksom

6. OK

5. Habil

4. Småkass

3. Unken

2. Sjukt miserabel

1. Självplågeri

0. Uppfyller inte kriterierna för "1"

Vi ämnar inte bara publicera recensioner, utan även låttips, videoklipp och allsköns anekdoter. Allmän polemik mot dålig smak kommer ivrigt att bedrivas.

Men låt inte detta avskräcka dig som besökare! Vi ämnar inte bara vältra oss i våra egna åsikter utan välkomnar all kritik, bra som dålig. Ventilera! Uttryck era åsikter om plattorna ni älskar men vi hatar eller tvärtom. Vi vill inte bara bråka med varandra utan också med er.

Återigen: Välkomna!